Richie Ramone
Yeah!-festivalen, 15/5 – 2015

Tjugo minuter innan Lorentz speltid dyker det upp en liten papperslapp vid sidan av stora scenen som informerar oss om han ställt in – och att Richie Ramone ersätter. Det är mycket möjligt att scenen bredvid, en betydligt mycket mindre scen, fick den unga Stockholmaren att ställa in på grund av ”scentekniska problem”, eller så kanske Yeah!-festivalen inte tillät honom att leva så mycket life som han ville. Ur arrangörssyn så är det helt fantastiskt att Richie och medhörande punkare skulle spela på Rock Bar i Örebro senare på kvällen och därför kunde dra till med en riktigt skrytsam ersättare. Den enorma publikmassan som däremot suttit framför den lilla scenen i timmar och väntat på att få skrika ”SCHTÅÅÅRUUU?!” i unison sprang iväg som om någon placerat en stinkbomb mitt i folkskaran. Efter Bombshell Rocks set har vi redan konstaterat att punk inte är en genre som funkar på festivalen och blev återigen bevisat. På papper är det ändå väldigt imponerande, för Ramones är trots allt ett av de mest inflytelserika punkbanden i historien, men i klartext handlar det om ett soloprojekt från en av bandets minst relevanta medlemmar.

Trots att Richie är 57 år så han lika mycket duracellkanin som Refuseds Dennis Lyxzén, men resten av bandet ser mest trötta och besvärade ut. När det vrålas ut ett ”one-two-three-four!!” i Formel 1-hastighet så hinner inte kompbandet med och spelar mindre samspelt än ett band som precis lirat sitt första gig på en fritidsgård. Livematerialet är 10% låtar som Richie skrivit post-Ramones, 70% Ramoneslåtar han skrev på egen hand som inte blev I Wanna Be Sedated–stora och 20% är punkklassiker som Blitzkrieg Bop och Sheena Is a Punk Rocker. Med tanke på att han inte hade ett jota med låtarnas skrivningsprocess att göra känns lite fult att spela låtar av sådan kaliber, men när originalmedlemmarna inte längre rockar med oss här på jorden så är ändå Richie en rimlig kandidat.

Ändock imponerande att festivalen lyckades ragga dit en livs levande Ramone (speciellt eftersom att de snart är utdöda), men liveupplevelsen väger inte upp till namnet. Det var däremot fruktansvärt svårt att stå emot allsången på Sheena Is a Punk Rocker, för charmigare punklåtar finns det inte många av. Materialet som Richie skrev efter Ramones är däremot så identiskt bandet i fråga att det inte går att skilja dem från varandra, som om Richie bara är kapabel till att efterlikna ett sound som inte ens är hans från början. Sällan har jag saknat Looptroop så mycket.