Ride
Flow Festival, 14/8 – 2015

Det finns alltid en fara med återföreningar. Att göra anspråk på att fortsätta ett mångårigt musikaliskt arv, som sedan nedläggningen ofta upphöjts långt mycket mer än under bandets faktiska existens, riskerar rasera den trovärdighet som byggts upp. Världen har hunnit förändras under de år som passerat, och musikerna likaså. Inte sällan resulterar det i en skamlös nostalgitripp.

I Rides fall har det gått nästan 20 år sedan splittringen. Sedan dess har Andy Bell och hans kompanjoner deltagit i en rad andra projekt, och under tiden har 90-talet jobbat sig igenom den berömda 20-årscykeln. Som ett brev på posten har stora shoegazekollegor som My Bloody Valentine och Slowdive återförenats under de senaste åren, och generellt har de gjort så med bravur.

Turligt nog lyckas också Ride undvika många av de fällor som finns att trampa i. Låtarna från de två första albumen, som dominerar konserten, får en vitamininjektion genom det kraftfulla liveframträdandet. Många av dem skulle lika gärna kunna vara skrivna igår. Leave It All Behind inleder och påminner direkt hur viktiga de drivande basgångarna är för bandets sound. Liksom Seagull slutar låten i kaosartat klimax, en ljudvägg som då och då närmar sig den som gjort My Bloody Valentine legendariska. Det är under dessa stunder som konserten peakar, och upplevelsen blir något som inte går att komma i närheten av på skiva.

Visst, de har också hunnit bli lite gubbiga. När de rakt rockiga låtarna från senare skivor ska plockas upp blir det tydligt att 90-talet var för 20 år sedan och inte nu. Shoegazekaoset behövs, och när det lämnas närmar sig plötsligt den obetänksamma nostalgitripp de dittills lyckats undvika. Tyvärr går det också ut över superhiten Vapour Trail. Inte för att det är en dålig låt på något vis (tvärtom: att den i efterhand lyfts som deras finaste stund är helt i sin ordning), utan för att den liksom de senare låtarna saknar en massiv ljudvägg. Något så trist som dåligt, alltför bastungt ljud (som präglar hela festivalen) gör att de tweepoppiga gitarrerna inte får det utrymme de förtjänar utan drunknar i en dov massa. Turligt nog lyckas låten ändå vara otroligt vacker i sin enkla men genialiska tonsättning av hjärtesorg. Den är lätt som en fjäder men samtidigt rik och djup. Att få se och höra den låt som hjälpt mig och säkerligen många andra att resa sig och gå vidare är fantastiskt.

En lyckad återförening alltså. Återstår gör bara ett, mycket stort frågetecken: Mark Gardeners otroligt fula hatt. Ingen kan förstå den. Som sagt, det här med återföreningar är risky business.