Ride
Primavera Sound, 29/5 – 2015

2013 var det My Bloody Valentine. 2014 var det Slowdive. 2015 är det Ride. Primavera har för tredje året i rad lyckats dra hit ett storslaget shoegaze-dragplåster, som i år består av nyligen återförenade britterna Ride. När jag 2009 önskade att de skulle spela på Way Out West i det då aktiva forumet fick jag en sylvass kommentar tillbaka om att en Ride-återförening aldrig skulle ske. Jag kan erkänna att jag heller aldrig riktigt trodde på det, men drömma det kunde man ju. Som sista akt på Primavera-scenen står i alla fall Oxfordbandet, som många med mig aldrig trodde att de skulle få se live.

Med en backdrop som bara läser RIDE vandrar bandet ut på scen och river av Leave Them All Behind till publikens jubel. Det låter nästintill perfekt, men undantaget att det kanske är lite för låg ljudvolym. Det är ändå shoegaze från en av festivalens största scener vi har att göra med. Rides hemliga vapen har alltid varit trummisen Loz Colbert vars trumspel har betydligt mycket mer gemensamt med Reni eller Mitch Mitchell än sina shoegazekollegor. Han är liksom överallt hela tiden utan en tillstymmelse till att tappa takten samtidigt som han flyter ovanpå de eteriska gitarrslingorna. Även Andy Bells och Mark Gardeners stämsång sitter som berget och en fröjd att njuta av i till exempel Seagull. Är det 1992 eller 2015? Ibland undrar jag.

Trion Taste, Vapour Trail och Drive Blind markerar framträdandets högsta punkt. Framförallt Vapour Trail som framkallar en liten mini-allsång där jag står. I övrigt står de flesta och njuter på egen hand, Rides musik har ändå aldrig riktigt känts kollektiv. En och en halv timme shoegaze avslutas med Chelsea Girl, ett bra avslut på en solid återförening. Några direkta överraskningar bjuds det inte på men det är heller inte tanken. Ride är tillbaka, och det tror jag ingen är direkt missnöjd över.