I oktober 2015 presenterade en av våra största popstjärnor såväl titel som artwork för sitt åttonde studioalbum. På ett galleri i Los Angeles ställdes stora tavlor ut, föreställande ett Banksy-liknande verk, som skulle få representera det nya albumet. Det fanns gott om symbolik att gotta sig i och den blodröda färgen i kombination med den upproriska titeln gav vittring av en Rihanna som inte hade planer på att hålla igen. Med videon till Bitch Better Have My Money samt ryktena kring raseriets coverboy, Kanye West, som exekutiv producent färskt i minnet så tackade vi och tog emot riktningen som albumet verkade vilja ta. Vad vi till slut fick var helt klart ANTI. Men Rihanna hade valt att inte avslöja det avslutande ordet: klimax.
Efter en lika långdragen som spekulativ uppladdning landade till slut Rihannas åttonde fullängdare. Hitdrottningen har med sitt nya album valt att ta lika oväntade som intressanta steg vidare i sin karriär. “I’ve got to do things my own way” deklarerar hon i öppningsspåret. De annars självklara incitamenten i form av gästande, hit-levererande EDM-producenter och gästspel av trötta rappare är ersatta (visst, Drake fick utrymme att ventilera tankar kring potentiella tvillingproblem men vi slapp Jay Z). ”I’m tired of being played like a violin” sjunger hon avslöjande i Love on the Brain för att i spåret Woo ge oss spekulerande huvudbry med raden “I don’t care about you no more”.
Så vad fick vi? Vi fick tillbaka lite av det barbadiska ö-lingot – ”me haffi work” är nog ett snart etablerat uttryck i samtliga svenska småstäder. Vi fick en – oväntat bra – karaoketolkning av Tame Impalas New Person, Same Old Mistakes. Men vad vi framförallt istället fick var en sångkavalkad som heter duga. I spåret Higher bevisar hon att hon tillhör toppskiktet av skönsjungande megastjärnor. Men trots detta så når inte låtarna ända fram. Texterna tränger inte igenom och albumet som helhet känns inte konceptuellt sammanflätat.
Selektionen av produktioner är lika spretig som den brukar när det kommer till Rihanna-album, men den här gången i form av ”är Rihanna i en referensmässig ålderskris?”-spretig. Influenser av blues, jazz, industri och dancehall varvas med ljud direkt hämtade från vilda västern i spåret Desperado. Allt invaggat i en lätt bris av Rihannas favoritdoft: cannabis.
Rihanna vill nu göra saker på sitt sätt och det gör hon. Om det handlar om ett nyfunnet konstnärligt identitetssökande eller bara om en jakt på en subversiv vändning i popdrottningens karriär vet nog bara hon själv. Men det är omöjligt att förneka faktumet av att detta görs på bekostnad av hennes signum: det omåttliga skapandet av hits. Ett Rihanna-album med egentligen bara en självklar danslåt, i form av just Drake-samarbetet Work, är utan tvekan ett stort statement.
Men att albumet väljer att inte inkludera energin som presenterades i samband med Bitch Better Have My Money kan inte benämnas som något annat än ett stort antiklimax. ANTI är en ambitiös sångmässig uppvisning av superstjärnan, det råder det ingen tvekan om. Men det är tyvärr inte en uppvisning på nivån av att tillåta oss förbise bristen på självklara hits. Rihannas jakt på ett alster som ska skaka om årsbästalistor snarare än Billboard-listor fortsätter.