DOGA

Rina Sawayama
by:Larm, 2/3 – 2018

Publicerad: 3 mars 2018 av Alice Dadgostar

8

För alla oss gedigna 00-talslajvare är Rina Sawayama en stilinspiration av rang. Jeansmunderingen hon äntrar scenen i, tätt följd av sina två mjukisdressklädda dansare, för tankarna till den klassiska bilden tillika denimparaden med Britney Spears och Justin Timberlake – på ett uteslutande bra sätt. Vilket i sig förtjänar en geniförklaring, kan tyckas. Räkna därtill in den ytterst vänliga stämning hon får till mellan låtarna, bland annat genom att leende utropa ”you’re a sick crowd!” trots att det måste råda konsensus om att publiken drar mer mot kristlig än ”sick” (någon timme tidigare har en av sångerskorna i Superorganism skrikfrågat ”who’s drunk?!” rakt ut i relativt tättrafikerade lokalen Blå. Två personer räckte upp handen). Ordet glädjespridare låter kanske lite kommunalt men det är exakt vad Rina Sawayama är. Man känner sig lite smålycklig, där man står och funderar på om det kanske är dags att damma av syrrans gamla platåskor från typ 2001.

Musiken går helt i linje med det övriga: en poppig Christina Aguilera möter Destiny’s Childs by-the-book-R&B. Efter att bland annat ha medverkat i hiphopgruppen Lazy Lion tillsammans med Theo Ellis från Wolf Alice, av alla människor, har karriären pekat spikrakt uppåt för Londonbaserade popnostalgikern. I oktober i fjol släpptes minidebutalbumet Rina som mottogs av positiva kritiker. Bakom albumet står ett nära samarbete med producenten Clarence Clarity, som enligt Sawayamas uttalande i en intervju med The Fader också är ”besatt” av samarbetena mellan Britney Spears och Max Martin, och Justin Timberlake och The Neptunes.

Liksom stora delar av musikvärlden i övrigt finns en vilja att ta avstånd från den ultramoderna sortens produktion, för att istället söka sig tillbaka eller åtminstone på jakt efter det som känns mer autentiskt. På sätt och vis vittnar längtan av sådan art också eventuellt om att man är ute efter att faktiskt åstadkomma något genom genuint arbete (snarare än att bara stå längst fram på scen och skörda andras frukter). Åtminstone är det slutsatsen man drar efter att ha bevittnat Sawayamas noggrant koreograferade dans och flertalet hyllningar till sin producent, som spelar i bakgrunden, och till dansarna. Allt måste inte se enkelt ut för att det ska bringa publiken en stärkande känsla. Ibland känns det snarare mer upplyftande när det blir tydligt att folk verkligen ansträngt sig.

Det är svårt att förneka hur extremt lägligt det är att sporta chokerhalsband och runda, rosatonade glasögon: var och varannan individ på gatan ser ut att vilja pressa in sig i ett avsnitt av OC. Och med låtrader som ”happiest whenever I’m with you online” och ”I know you’re sad and lonely / But I got one hundred tabs / Open in my mind but closed for business”, är förutsättningarna är väldigt goda (vi älskar att känna oss Internetrelaterade). Men jämsides med att fylla en tydlig karaktär, ger Sawayama en känslan av att hon hade kunnat passa in var som helst. Inte för att hon är en kameleont – tvärtom. För att någon med så pass skarp närvaro känns självklar oberoende av kläder, omgivning eller vad som helst.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1712 [name] => by:Larm [slug] => bylarm [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1713 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 26 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2728 [name] => Rina Sawayama [slug] => rina-sawayama [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2729 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) )