Rix-fm-versioner av Interpol

White Lies, Hultsfred

Betyg: 4/10

Med skivan To Lose My Life svepte White Lies fram som en radiovänlig korsning av Interpol och Joy Division, och charmade såväl post-punk-publiken som popälskare. Den mentala pressen att lyckas med en uppföljare verkar ha segrat över britterna när de i våras presenterade Ritual, en mycket medioker skiva som inte rör sig i samma kretsar som debutalbumet. Och att dra paralleller med Joy Division idag, vore ett hån som skulle få Ian Curtis att vända sig i graven.

De inleder lovande med Farewell To The Fairground, men det White Lies jag såg i London för två år sedan existerar inte idag. Det här blir som en parodi på sig själva. Harry McVeigh försöker förgäves, men det är en tanig och sömnig publik som ställts framför alldeles för stora Green Stage, som inte kan axla den armé av 3000 popsjälar i London som dansade för Harry och hans bandmedlemmar. Två steg framåt, ett steg bakåt? Snarare två steg bakåt.

Tur är väl att det varvas ganska friskt mellan nytt och gammalt, hade setlisten dominerats av nya hade vi lika gärna kunnat lämna skiten, såvida inte Rix-fm-versioner av Interpol är din kopp te. Inte ens debutalbumets titelspår To Lose My Life lyckas övertyga, men tur är att E.S.T och Death lyfter upp dem från de döda. Avslutningen stavas Bigger Than Us, första singeln från nya plattan, och ja, det är många som är större än er.

Foto: Magnus Olsson