Robyn 2.0 är här

Det har gått fem dagar sedan Honey släpptes, åtta år sedan Body Talk-triologin gavs ut. Robyn är tillbaka och hon hyllas. Alla vill beskriva hennes musik med nya ord, försöka sätta ord på alla de känslor som förpackas med snygga beats. Om jag snälla får vara ännu mer anal så vill jag, efter helgens ”secret gig”, typ beskriva vad livemusik är med nya ord.

Lanseringsgiget görs med en energidrycksjätte som ger tillbaka till samhället genom att investera i kulturella upplevelser och den här spelningen är en sådan. Jag skiter i att jag alltid blir paralyserad av sömnlösheten som följer en kväll med sådana drinkar. Ett litet tack för det bästa jag sett.

När Robyn står på Artipelags nyskapade scen har jag ena foten stadigt grundad i kärnan av musikens samtid – #fansfirst före musikjournalister där de 500 mest dedikerade fansen vann biljetter via ett spel till en location som hålls hemlig ända fram tills centralstationens avgångstavlor avslöjar kvällens destination. Den andra foten visar sig stå stadigt grundad i kärnan till livemusik – förväntningar, längtan och eufori.

Mina känslor för Honey är egentligen semistarka under det dygn jag hunnit lyssna från att det släppts fram tills jag hör henne live. Men efter första låten som är just titelspåret Honey är jag såld. Hon är som ett perfekt rave när hon kliver ut på scenen – det är den känslan som går genom publiken efter allt hemlighetsmakeri som spelningen inneburit. Delar av nya albumet ter sig egentligen som ganska obskyra – det är först i livesammanhang som de verkligen vaknar till liv och man förstår vilka klubbhits de kan bli.

Robyn verkar inte, till skillnad från många andra, haft något behov av att ömsa sitt låtskinn utan tar med alla låtar hon vet publiken vill höra – från Dancing on My Own till With Every Heartbeat via Be Mine. I kombination med Honeys elektroniska inriktning som formats med hjälp av bland andra geniet Mr. Tophat skapas en perfekt balans mellan nyskapande och givna eufori-kickar. Den melodiska Baby Forgive Me (producerad av Mr. Tophat), Human Being med Zhala och första singeln Missing You kommer all till sin rätt mer i liveformat än på skiva.

Att höra Robyns röst igen efter dessa år av paus är att bli tröstad. Hennes röst tröstar oss, vaggar in oss i en garanti om att allt kommer bli bra. Alla otaliga låtar om brustna och ensamma hjärtan slutar ändå i att man aldrig känt sig så hel, någonsin på en spelning. Sista låten är en mashup av Prince-klassikern Purple Rain och en nedtempo-version av Dancing on My Own som spelats tidigare under kvällen. Det känns så otroooooligt amerikanskt? Men jag, precis som resten av publiken, vrålar gladeligen ordagrant hela låten igen tills sista tonen ebbat ut och vi återgår till civilisationen.

När Robyns turné annonseras kommer det bli den bästa turnén som färdats svenska vägar på många år – så go get your honey.