”Robyn blottar allt i en explosiv pjäs”

Robyn

Stora scenen, Popaganda

6 / 10

Hon är en popdrottning av internationell rang som kan stoltsera med ett utav de starkaste varumärken jag känner till i musiksverige. Robyn har kämpat sig upp till en nivå där ingen kan klämma åt henne med ord som kommersiell eller plastig. Just därför att hon känns genuin och ärlig vad hon än tar sig för, och hon har bevisat att det är tack vare hennes egen talang och förmåga.

Robyn som livefenomen tycker jag dock är en bitvis överskattad historia. Baksidan med att rosas och hypas och höjas till skyarna är just att förväntningarna eggas till orimliga nivåer och man skapar lätt en myt som är svår att leva upp till. I grund och botten har vi dock en av Sveriges bästa sångerskor som har en förmåga att skriva låtar som blottar de mest nakna och sköra av känslor. När det börjar målas luftslott kring det fenomenet, får man absolut inte glömma bort vad orden faktiskt bottnar i.

Dock inleder hon ganska skakigt på fredagskvällen, och det är först i paradnumret Dancing On My Own som det verkligen lossnar. När det väl glänser till är det dock precis den där sprakande wow-upplevelsen man hört talas om, som förenar hela publiken i allsång. Robyn predikar likt en gyllene gudinna i kortkort på scen om det där sårbara som finns i oss alla fast vi försöker dölja det. Det är som att bjudas in i en pjäs som cirkulerar kring karaktären Robyn där hon blottar allt i en explosiv dans. När vi kommer till Girl And The Robot och With Every Heartbeat stärks bara det intrycket ytterligare.

Men just de här låtarna är milstolpar, och vad hon gör däremellan blir aldrig intressant på samma sätt, även om Be Mine svarvas om i en mörkare synthigare verision. Kvaliteten finns självklart där i grunden, men myten lever hon bara stundvis upp till.

Text: Frida Ericsson

Foto: Magnus Olsson