Robyn & La Bagatelle Magique
Popaganda, 28/8 – 2015

Det är någonting med Robyn som inte riktigt går att sätta fingret på. Hon är så perfekt tidsenlig varje gång hon släpper nytt, vare sig det är en egen fullängdare eller en samarbets-EP, och Robyn & La Bagatelle Magiques EP Love Is Free är inget undantag. Men till skillnad från hennes tidigare släpp, som alla varit rätt i tiden i det dåvarande musikklimatet i Sverige och därefter blev genialiska med Robyns hand och känsla på det. Men som med några år på nacken ekar ganska tomma, har Love Is Free en ny dimension som inte märkts av på hennes tidigare verk. Samarbetet med Markus Jägerstedt och den framlidne Christian Falk känns som precis där hon ska befinna sig, där den synthpopen hon försökt göra perfekt tidigare kommer till sin rätt. De blandar house, EDM och pop på ett perfekt sätt såväl på skiva som live, men det går inte att komma ifrån känslan av att världspremiären kom lite för tidigt. Det är stundtals skakigt, lyfter knappt, men framför allt känns det som att någonting saknas.

Egentligen är det rätt uppenbart vad som saknas, för spelningen på Popaganda ikväll går helt och hållet i Christian Falks tecken. Förhoppningarna om ett par gamla Robyn-klassiker grusas i princip så fort de intar scenen, där det från början blir klart att allt handlar om den här nya eran i kombination med en stor saknad och hyllning. De öppnar med en remix av Love Is Free som mixas in i ett ännu mer utdraget intro till Arthur Russells Tell You (Today), med Robyn och Maluca som är omöjliga att slita ögonen ifrån. De får med sig publiken när de leker med popkulturella referenser, som med några rader av Salt-N-Peppas Push It precis innan Got Go Work It Out, eller när de spelar Falks houseklassiker Make It Right. Det känns som att det lyfter endast när hans minne är precis under deras hud, som om det är den allra sista pushen de behöver för att leverera till hundra procent. Det blir bittersött när de spelar Robyns och Falks Dream On från 2006, skalar av den och lämnar Robyns sköra röst i princip ensam. Titelspåret från EP:n, Love Is Free, skapar en total fristad både på scen och i publiken och är ett av de tillfällen där det lyfter på riktigt. Robyns, Malucas och Jägerstedts samspel med rösterna och synthen som ekar i bakgrunden gifter sig perfekt och framför allt lyser passionen för det de gör i deras ögon.

Att klämma in Robyn & La Bagatelle Magique mitt i schemat vid 18.15 känns som ett dåligt beslut när de i princip har alla de rätta förutsättningarna för en riktigt bra spelning. Robyns och Malucas kostymer blir missplacerade i kvällssolen, ljusshowen likaså, och scenen känns aningen för stor. Som det största namnet på festivalaffischen förtjänar de mer, men även om de hade spelat som sista akt hade någonting saknats. För det är alltid någonting med Robyn som det inte går att sätta fingret på, och i det här fallet tror jag att det är avsaknaden av Falks fysiska närvaro på scen som sinkar dem. Det som saknas är den sista komponenten som skulle fulländat det.