Orange

Robyn
Roskilde, 5/7 – 2019

Publicerad: 6 juli 2019 av David Winsnes

10

Klubbmusik kan stanna tiden. Den kan utvidga den. Den kan få mig, kanske dig, definitivt många, att fullkomligt tappa intresset för världsliga ting – sluta tänka på vilket ansiktsuttryck man dansar med, ignorera vilka som rör sig runt omkring. Den kan vara meditativ och euforisk i samma penseldrag: du är i, med, din kropp. ”Klubbmusiken lärde mig så mycket om mig själv”, berättade Robyn i en artikel med New York Times inför utgivningen av Honey. ”Att ha tålamod, eller att uppskatta ett annat sätt att närma sig livet.”

Donna Summers I Feel Love skiljer sig förstås markant från Madonnas Like a Prayer. Robyns Honey är något helt annat än Dancing on My Own. ”Den är inte skriven eller producerad som en vanlig popsång”, fortsätter hon. ”När du lyssnar på klubbmusik finns det ingen belöning.” Redan på sitt självbetitlade album från 2005 och Body Talk-serien som följde fem år senare började Robyn intressera sig mer för binära tal som bärare av hennes melodier. Inför Honey, ett resultat av åtta års uppehåll med ett intensivt terapiarbete och personlig utveckling, har hon ”rebootat”. Startat om, som en dator. När hon rusar ut på Roskildes scen inför 80 000 människor ser operativsystemet annorlunda ut, saker som var sparade i mappar har försvunnit och vinjetten dånar.

På plats för att vänta in refränger? Du kan gå nu. Robyn kanske låter tryggt, gjort, en vän du stött på många gånger genom åren, ett säkert kort. I stället äntrar hon sin största spelning någonsin med ett mod och en tro på sin evolution som är gripande. ”Du måste uppskatta klubbmusik för vad det är. Du måste tycka om att det inte finns ett avgörande moment.”

  • Det liknar verkligen ingenting annat jag sett i den här stora skalan. Send to Robin Immediately smyger igång och pumpas långsamt upp. Honey och Ever Again framstår som soullåtar från en brittisk källarlokal. Indestructible och Be Mine tonas ned för att bli en del av en sömlöst regisserad spelning. Allting befinner sig strax under kokgränsen, som ett eggande housebeat som blir fascinerande just för att det berättar vad det kan göra men håller sig därifrån. När Robyn försvinner och byter om skruvas tempot ned och flyter in i balett vid tvåtiden på en av Europas största festivalscener. I stället för att låta publiken ropa in henne för extranummer lägger hon en tjock dronematta över fältet som slutligen förvandlas till ett blixtrande BPM. Don’t Fucking Tell Me What to Do är ett manifest i kväll. När Dancing on My Own spelas kramar hon sig själv. Händer klappar sig blåa.

    Det kanske låter för kompromisslöst. En del går. Ännu fler står helt still. Robyns konstverk svänger och kränger och är inte rädd för att vara obekvämt. Men det är det vackraste jag upplevt på massiva Orange under mina sju år här eftersom hon visar upp hela sig. Hennes spelning känns som att säga emot en fördom vid släktkalaset. Att ställa sig upp. Här är jag. Hennes konsert känns som klubbmusik: som att hon inte har tålamod för någonting annat än sin absoluta vision. Hon har berättat att hon inte förstod koder när hon var mindre och här förvandlas det tillkortakommandet till kreativa muskler. Sist ut är Kindness-samarbetet Who Do You Love?.

    Don’t let the noise confuse you / It’s just the thing that you’re used to / You never knew any different / There’s something else if you listen

  • I intervjun med New York Times är både producenten Klas Åhlund och samarbetspartnern Neneh Cherry inne på samma sak, en klyscha som ofta slängs runt och debatteras kring artister. När Robyn sjunger låter det sant. Man tror på henne. I kväll är den egenskapen nödvändig för att skapa en inkludering. Det är fler slängkyssar än mellansnack, men eftersom Robyns koreograferade rörelser förvandlar natten till en musikvideo skulle det här inte fungera på ett annat vis.

    Robyn har sagt sig se tre grundpelare i att skriva popmusik: kärlek, klubben och att känna sig som en outsider. Det är samtidigt en beskrivning av att vara ung. Robyn, nyligen fylld 40, har adderat några till nu: ”Evighet och död. Och att förlora kontrollen.”

    Den här natten blir det tydligt att Robyn är vår största stjärna, en av världens ledande musikaliska genier, och samtidigt en helt vanlig föränderlig människa. Det ligger förstås otaliga timmar av träning bakom Honey-turnén men oftast känns det som att hon inte ens behöver anstränga sig för att utstråla båda dessa sidor.

    ”Jag känner nästan att jag blev en annan person”, sa hon när hon återvände till rampljuset igen. ”Många saker jag trodde på kändes inte sanna längre.” Inför en förundrad publik hittar hon sig själv, på nytt, genom att dansa ut på orörd mark. Det är det modigaste, mest nakna Roskilde sett på länge.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 260 [name] => Robyn [slug] => robyn [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 261 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 79 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 296 [filter] => raw ) )