Rockstjärnedrömmar kommer till liv

Red Hot Chili Peppers, Stockholm

Betyg: 8/10

De är ett av rockvärldens största affischnamn i skrivande stund. Red Hot Chili Peppers musikaliska karriär spänner sig från debutens funkiga rockrötter via psykadeliska influenser, möjligtvis applicerade medhjälp av otillåtna substanser, till dagens kommersialiserade arenarock. Det är ett brett spektra för ett gäng som befinner sig kring 50-sträcket, men med kroppar som får 20-åringar att ångra de uteblivna träningspassen. De har legat i, de ligger i, de är rävar. Det märks och det syns. De spänner bågen, och musklerna. Precis med den gnutta av kaxighet och attityd som vi förväntar oss.

Spelningen på Slane Castle 2003 är redan historia, och en klassiker för alla i youtube-generationen. Det var i samma veva som Stadium Arcadium skiftade bandets sound några snäpp närmre radiovänliga ljudvågor. Årets album I’m With You har dock inte fått lika stort medialt intresse. Delvis beror det kanske på att kropparna är bättre konserverade än deras sound.  Men det finns stunder där de spänner mer än musklerna.

Nyligen läste jag rubriken This Used To Be It och skymtade en bild av upphovsmännen till Basildon-soundet, nämligen legendariska Depeche Mode. Vissa band har klarat av att tackla 00-talet bättre än andra, och trots att RHCP:s senaste alster inte placerar sig särskilt högt upp på min årsbästa lista, kan jag inte sluta imponeras över hur säkert, tungt och snyggt det fortfarande levererar. Det är inte samma form som den där magiska natten i Slane Castle, men tillräckligt för att hålla Globen i sin hand.

Sedan barnsben har de funnits där. Rockstjärnedrömmarna som tog fart under mellanstadiets obligatoriska gymnastiklektioner, tack vare att By The Way fick dåna ut ur högtalarna. Sedan dess har de följt mig, men mer i bakvattnet på sistone.

Att spara på krutet är inte ett slagord som följs av RHCP när de ger oss Can’t Stop som andra nummer. Där och då höjer man pulsen. Egentligen spelar det inte någon större roll, vilken jävel till låt man lirar, Fleas geniala solojammande ger publiken rysningar i sig. Och det blir mycket av den varan. I kombination med Chads hamrande på trummorna bygger man upp en psykadelisk sfär som omfamnar hela Globen. Anthony Kiedis, givetvis i bar bringa i självaste epicentrum, gör likt Alice Glass ett försök att gestalta ett epileptiskt anfall. Och är skrämmande nära, där han snyggt hoppar runt med mikrofonstativet i likhet med Tom Morello.

Bland storheter som Otherside, Californication, Dani California och Give It Away är det svårt att tala om höjdpunkter. Samtliga höjer temperaturen, får decibel-nivån att stiga och den annars relativt lama publiken att tända till. Det är i paradnumren som de glänser som mest.

Men när By The Way äntligen når publiken, är det inte en jävel som inte drar på smilbanden, och jag får samma känsla som när jag för tio år sedan drömde rockstjärnedrömmen.