Roosevelt
Reeperbahnfestival, 26/9-2013

Vi rapporterade tidigare i sommar om stjärnskottet Roosevelt, som med sin drömska Elliot frälste oss när den damp ner. På senare dagar har det även remixats, så det är med spänst i stegen jag traskar mot kvällens tredje spelning. Förutom Caribou har tysken också en del gemensamt med spanjorerna i Delorean, och då de senare var ett otroligt antiklimax tidigare under kvällen känns det här som en ypperlig möjlighet för dansmusiken att revanschera sig.

Förutsättningarna är goda, där flera av klubbarna har varit ganska begränsat besökta är det nästan trångt framför scenen. Med rutinerat vassa armbågar och snabba fötter navigerar jag mig framåt och hamnar nästan av en slump på första raden, bara minuterna innan bandet gör entré. För ett band är det, på skiva må det vara endast Marius Lauber, live har han med sig en vän på bas. En basist som nästan stjäl showen, visar det sig. Alltid mitt i prick, härligt funkiga och klubbiga basgångar som gör det omöjligt att inte dansa i takt till beatet. Lauber själv rör sig obehindrat mellan synthesizer, gitarr och sång. Här och där plockas det upp trumpinnar som oftast bara träffar en ensam cymbal, men ibland lite lojt slås mot ett par elektroniska trummor.

Det är ett väl avlagt set, som rör sig i ett baleariskt skimmer men som gång på gång gör sig mer närvarande än så. Precis när jag drömmer mig bort till söta paraplydrinkar och vita sandstränder hämtas jag tillbaka till verkligheten av en ny vändning i spelningen. Jag hör några av de snyggaste basgångarna, mäktigaste trummorna och förföriska gitarrbreaksen på väldigt länge. Sällan har jag skådat en livemusiker komplettera huvudakten såväl, och verkligen förflytta spelningen till nästa nivå.

Ett orosmoment på förhand var att materialet inte riktigt skulle räcka till, då det har varit sparsamt med släpp från tysken hittills. Hitten Elliot lockar föga förvånande de största applåderna och bifallsropen, men de tidigare singlarna Sea och Around You är snäppet vassare. Ändå är de nya, osläppta spåren som får mig att le som bredast. I spelningens slutskede försvinner jag till slut bort från klubben, mitt sinne hamnar dock inte på den där stranden jag suktat efter tidigare. Det är uppe bland molnen, inne i dimman, för där musikens vändningar tidigare lyckades hålla mitt intresse uppe försvinner nu mitt fokus. Den tidigare sexiga basen är nu inget annat än ett monotont dunkande.

Precis när det är på väg att bli för mycket tystnar basen, jag landar, öppnar ögonen och nu står bassisten med en trumpinne i ena handen och en cowbell i den andra. Den simpla klangen i kontrast mot de komplexa basslingorna ger musiken ett säreget lyster, tyvärr är det över på ett par sekunder då han vänder sitt fokus mot trumplattorna. Nu framstår det hela istället lite tafatt och omotiverat, och entusiasmen saknas. Detta, i kombination med att speltiden är lite friskt tilltagen är väl det enda som hindrar spelningen att bli en av de där man aldrig kommer kunna glömma. Hur snyggt avvägda de första 30 minuterna än är så hjälper inte det när de sista 15 är på tok för spretiga. Att avsluta när det är som bäst är farligt, framförallt när man känner att det finns mer att ge. Här hade det dock bara hjälpt spelningen ytterligare. Hur som helst, det hela bådar mycket, mycket gott för framtiden.