Roskilde en fröjd för banden

Tidiga dagsspelningar brukar resultera i glesa publikhav, och många gånger är det band som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än den lilla som de lyckas få. De senaste exemplen är This Is Head på Siesta och Andreas Tilliander på Dans Dakar. Omkring 200 personer är vi som åskådar vinnarna av P3-Guld i kategorin årets pop. Ynka 200 personer. Det är synd, och samma sak gäller Andreas Tilliander på Dans Dakar, men den historien är till och med snäppet värre.

Kl. 16.00 dagen innan festivalen kickade igång på allvar spanade vi in This Is Head som lirade på Pavillion Junior, och tro det eller ej, men omkring 2000 personer var på plats, tältscenen var mer eller mindre fullsmockad och utanför satt folk och njöt av popmusik i solljuset. Men det är inte bara This Is Head som fått galen respons, när vi spanade in Black Milk på Cosmopol möttes vi av över 4 000 personer, och dagens spelning med Nicholas Jaar fyllde tältet och lite där till, det vill säga omkring 6 000 besökare. Det är imponerande och fascinerande.

Givetvis har Roskilde en otrolig bredd och en gigantisk publik med sina 75 000 besökare, men det är något som skiljer publiken här några breddgrader söder än den jag vanligtvis möts utav. Förra året spanade jag in ett av landets mest underskattade indieband, The Mary Onettes, på Peace & Love. Vi var 200 personer. Kanske är detta vad man brukar kalla the orange feeling?

Foto: Magnus Olsson