Rösten är större än skivan
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single-album.php on line 84

Emeli Sandé har vad som krävs; en kristallklar röst, en hit och en kritikerkår i ryggen. Heaven byggs löjligt snyggt upp av Massive Attack-trummor. Det är så mycket 80-tal att jag hinner bli både nostalgisk och fundersam. Är det en hyllning till mästarna Massive Attack? Oavsett svar, så är det ett vackert arrangemang som lyfter låten till skyarna. Kontrasten med Sandes soulröst är passande, innerligt och stundtals storslaget.

Men Emeli Sandé tillhör den nya skolan, som jobbar utan album-konceptet, och inte förstår vare sig storheten och konstverket med ett album när vi skriver 2012. Till viss del kan jag förstå. Albumen är inte lika givna i dagens musikklimat som förr, jag må tillhöra den gamla skolan, men jag föredrar trots allt ett album som lämnar mig tomhänt. Känslan av mållöshet kretsar i näromårdet till perfektion. Där befinner sig inte debutskivan Our Version Of Events. Men den har trots sina brister passager fyllda av storslagen musik. Heaven är en frisk fläkt i ett tröttkört popklimat, och samarbetet med Naught Boy faller väl ut i Daddy.

Att det är soulröster som gäller under 2012 har väl ingen missat? Emeli Sandé är spot on. Hon kommer dock mer till rätta uppbyggnader som Heaven och Daddy. I stunder som dessa framhävs både hon och rösten betydligt mer. Det är inget snack om saken, hon besitter en djup soulröst som mycket väl kan ta henne dit hon vill, oavsett Our Version Of Events.