“Make a space for my body”. Så inleder Robyn epn Do It Again, ett nära samarbete med norska electroduon Röyksopp, som hon jobbat tillsammans med flera gånger tidigare och även gör en turné med i sommar. Citatet kan tolkas på olika sätt. Dels det fysiska, som i det sexuella och dansen som ständigt genomsyrar upphovsmakarnas musik. Men också som en metafor för hennes röst som kläms in mellan de båda instrumentala norrmännen och framförallt för hennes plats i världen, som att låten och epn vore ett slags monument över just denna period av hennes karriär. Ja, nu är den gissningen ganska uppenbar eftersom låten heter just Monument och hon sjunger om just detta. Men ändå.
Låten lyckas med allt – Monument är en av de mest lysande stunderna i såväl Robyns som Röyksopps karriär. Med en långsam stadig rytm och väsande samplingar är den tio minuter långa låten ett tecken på att Robyn förflyttat sig längre från radiopop än någonsin tidigare. Och även om hon möjligtvis varit den absoluta regenten av den kommersiella svenska popscenen och inte alls behövde förflytta sig därifrån för att fortsätta vara en artist av högsta rang, så är det intressant att se henne göra musik som kan sorteras in under den luddiga termen “art pop”. Mer Björk än Madonna.
Tyvärr håller inte hela albumet samma höga klass. Sayit är en dussinlåt från Röyksopp och synthklangen låter daterad och blir snabbt tjatig. Inside the Idle Hour Club är även den händelsefattig, om än bra mycket blygare än kaxiga Sayit och vinner en hel del på dess subtilitet. Every Little Thing är epns mest konventionella poplåt och trots att den är välgjord bleknar den bredvid Monument och, gud förbjude att jag inte nämnt denna än, Do It Again. Den sistnämnda är en dansdänga att räkna med. Ljudbildsmässigt ligger den ganska nära Sayit, men är full av svängar och kreativitet. Det är en fortsättning på datoriseringen av Robyn som blev extremt tydlig på hennes senaste album Body Talk. Trots detta finns det massor av uttryck kvar i hennes röst, som när hon sjunger “it hurts so good” och den ambivalenta glädjen/smärtan starkt lyser rakt igenom. Hur mästerfullt hon hanterar Röyksopps karga ljudbild är epns största styrka och om samarbetet fortsätter i framtiden är det bara att hoppas att hon får en ytterligare mer central roll i det.