”Runtomkring en ser man tårögda män som inte vågat drömma om att uppleva det här igen,”

At The Gates, Metaltown

Betyg: 6/10

Det pratas väldigt mycket om hur mycket At The Gates har influerarat metalens alla håll och kanter. Men om man inte har släppt något material på 16 år kan man inte leva på att vara legend.

Jag hör redan hur ni börjar klaga, men det jag menar är att de helt enkelt får jobba lite hårdare. De flesta i publiken var nyfikna själar som mig själv, kanske inte ens födda när legendariska Slaughter of the Soul släpptes. Detta betyder att allsången inte riktigt sitter åt på alla håll och kanter, fine. Folk kan ändå hoppa, mosha och vara glada, eller? Inte nödvändigtvis om man är för blyg för att ens våga fråga folkhavet om de skulle vilja göra detta. De flesta fortsätter därför mest att vara nyfikna, och står stilla på marken och lyssnar.

Det är inte det att de inte är omtyckta. Det känns nästan som om att Tomas Lindberg undervärderar sitt eget band, han hade lätt kunnat få mer fart på publiken. Eller så var det helt enkelt länge sen de gjorde det här. Men det är ändå kul att se At the Gates som efter alla dessa år äntligen är ute på vägarna ännu en gång. Om än den sista. Den faktan är det som ändå gör spelningen så bra som den är. Runtomkring en ser man tårögda män som inte vågat drömma om att uppleva det här igen, och när Lindberg frågar vilka som var med och såg dom i Göteborg -88 hörs några skrikande gubbar som äntligen hittat hem. Känslan av att vara med och skriva historia är mäktig.