Nyckeln till en bra cover ligger i att göra den till sin egen; att omtolka den, låta någon annans ord bli ens egna. Ryan Adams har tolkat om låtar förr, men aldrig tidigare har han känts så emotionellt fäst vid något han inte själv skrivit. Den som tror att detta bara är en kul PR-gimmick har absolut fel, Ryan Adams sysslar inte med sådant. Det har han aldrig gjort. 1989 är snarare produkten av en komplicerad tid i Adams liv beskrivet med Taylor Swifts ord. Uppbrottet med Mandy Moore och den efterföljande ensamheten ekar i nästan varje låt, och helt plötsligt, någonstans mellan I Wish You Would och Bad Blood, låter Ryan Adams äntligen som sig själv igen – efter förra årets rätt tveksamma giv.
När Ryan Adams klargjorde för allmänheten att hans idé om att göra en coverskiva av Taylor Swifts 1989 skulle bli verklighet, en gest som saknar motstycke i modern musikhistoria, var det många som ryckte på axlarna. Men att Adams – en sann kämpe för marginaliserad musik i den kreddiga musikvärlden – skulle göra något sådant är egentligen inte så underligt. Ingen artist har till exempel varit lika mån om att försvara den annars hårt kritiserade 80-tals-hair metalen. Eller spelat akustiska Slayer-covers live. Eller uppträtt i Voivod-tröjor. Ryan Adams spelar och lyssnar på vad han vill. Punkt slut.
Och tur är väl det. 1989 är både en uppvisning i kreativt arrangerande för gitarr (bara Mark Kozelek är egentligen bättre på att kamouflera udda covers och göra dem enhetliga) och en milstolpe i Ryan Adams knackiga karriär. Det som gör att det funkar är ändå, ej att förglömma, att Swifts låtar faktiskt är så pass välskrivna. 1989 i originalversion är utan tvekan ett av årtiondets bästa popalbum gjorda för radion, och hade Ryan Adams valt att tolka Katy Perry eller någon annan med Swift jämförbar artist hade slutresultatet garanterat inte blivit lika bra.
Syntarna och studsigheten som präglar Swifts album har bytts ut mot gitarrer och en genomgående vemodighet. Blank Space till exempel, som i Swifts original inte låter överdrivet sorgsen, förvandlas av Adams till en sorgbunden ballad. Detsamma kan sägas om How You Get the Girl som låter som något som lika gärna hade kunnat passa in på Love Is Hell. När Adams meddelade att albumet skulle bli av var tanken att den största inspirationskällan skulle vara The Smiths, något som så här med den färdiga produkten i handen inte är särskilt märkbart. Den huvudsakliga inspirationen för det instrumentala skulle lika gärna kunna vara en bättre Starbucks-blandskiva. Om det finns något spår av The Smiths så är det det Johnny Marr-iga gitarrspel som präglar ett par av spåren, All You Had to Do Was Stay till exempel. Swifts megahit Shake It Off (som ändå har en gnutta Morrissey i sången) arrangeras om till en Springsteen-osande ballad som inte känns ett dugg förutsägbar. Även Bad Blood transformeras till en nedslagen ballad med gitarrer som ekar av ensamhet och ångesten som kommer med den.
1989 får inte mer mening bara för att det är en man med gitarr som ligger bakom, som jag tidigare nämnde är Swifts album minst lika bra, bara skapat med andra intentioner. Att Swift själv bara talar gott om Adams versioner och har haft svårigheter att lyssna på albumet för att hon undermedvetet börjar sjunga på hans melodier i livesammanhang är bevis nog. Ryan Adams gör, precis som han gjorde med Wonderwall för tio år sedan, de här låtarna till sina egna. Ibland behövs det någon annan för att sätta ord på sina känslor, och det tror jag alla musiklyssnare – oavsett genre – kan hålla med om.