Ryan Adams
Stockholm, 10/3 – 2015

Den omåttligt produktive Ryan Adams har gjort mer musik i sin karriär hittills än de flesta ens kan drömma om. Efter att ha inlett karriären i Whiskeytown fortsatte Adams att göra musik på egen hand, och det är den han idag är mest känd för. Karriären fick ett plötsligt slut 2009 då han diagnostiserades med Ménières sjukdom, en kronisk hörselsjukdom som gjorde det omöjligt att spela live. Han återvände än dock till scenerna 2012 och genomförde en akustisk världsturné som bland annat innehöll nedslag i Sverige. Kvällens spelning på Cirkus är den första för Adams på svensk mark på två år, och den första sedan 2007 med band. Då hade han med sig snortighta The Cardinals, nu har han med sig inte lika tighta The Shining. Tiderna förändras och så även Ryan Adams kompband.

Efter att ha gästat fantastiska förbandet Natalie Prass på två låtar äntrar Adams med band scenen. Den rumsliga känslan som det senaste självbetitlade albumet har har översatts till ett livesammanhang och flera äldre låtar är omarrangerade för att passa ihop med resten. Tillsammans med arkadspelmaskinerna och stjärnhimlen som pryder scenen känns det som att allt är en del av ett stort lyxigt paket inslaget av Ryan Adams med hans preferenser. Det låter nästintill perfekt. Paketet slits dock hastigt upp under akustiskt framförda My Winding Wheel då Adams avbryter låten och utdelar en reprimand till någon som trots det rådande blixtförbudet har tagit bilder hela kvällen. Efter en att ha avslutat utskällningen med något i stil med ”put down your phones and live your fucking life” och bemötts av jubel börjar Adams om låten. Paketet är inslaget igen och uppvisningen fortsätter.

Den annars säreget pratglade Adams är förvånansvärt tyst ikväll. Senast han besökte Cirkus bestod halva spelningen av anekdoter och observationer, men vad gör det med den låtskatt han besitter? Inte mycket. Vi bjuds på fantastiska versioner av Everybody Knows, 80-tals doftande Kim från senaste skivan och New York, New York där organisten låter mer som Garth Hudson än Garth Hudson själv. Svagheten i setet är Adams förkärlek till att tröttjamma. Magnolia Mountain dras ut till den grad att en man långt bakom vrålar ”men kom igen då för fan”. Adams själv har säkert kul, men det förvånar mig inte om någon slumrar till.

Efter att även själv ha fått gästspel av Natalie Prass under tårdrypande Oh My Sweet Carolina och framfört Los Angeles-hyllningen La Cienaga Just Smiles rundar Ryan Adams så sakteliga av kvällens uppvisning. Även om 41-åringen från North Carolina inte längre är lika tilltalande på skiva så visar kvällens spelning att han fortfarande kan förtrolla och fängsla en publik. Vem vet, kanske gör han som Mark Kozelek och släpper sitt bästa album när han är 45+. Kvällens spelning visar att han fortfarande är kapabel till det, om han vill.