Ryan Adams har indirekt redan behandlat sin skilsmässa med Mandy Moore på ett album, 2015 års 1989. Då gjorde han Taylor Swifts ord till sina egna genom att spela in en egen version med samma texter och melodier. Hans egna känslor kanaliserades genom hennes omedelbara poptexter, även om ljudbilderna i högsta grad lät som honom själv. På Prisoner är det samma skilsmässa som står i centrum, fast denna gång är det med sina egna ord som han berättar. Swifts omedelbara texter har han anammat, och låttitlar som Do You Still love Me? och Doomsday är talande för berättandets gång. Det finns överhuvudtaget ingen anledning för Adams att linda in känslorna i metaforer på ett sånt här album – valet att vara direkt är helt riktigt.
Den som följt Ryan Adams karriär vet att spretighet är ett återkommande fenomen i hans katalog. Flera av de givar han spottade ur sig under mitten av 00-talet kändes förhastade, som att han gav ut dem bara för att han kunde. Samma företeelse har blivit mer sällsynt på sentida släpp, även om han fortfarande har haft problem att formulera sig och skapa en fullgjord produkt. Ryan Adams är en albumartist, som för att komma till sin rätt ska släppa album som helheter. På Prisoner har han på många sätt lyckats bryta förbannelsen, och albumet är det mest enhetliga han har gett ut på länge. Saknaden och den känslomässiga berg-och-dalbanan som följer finns representerat i varje hörn, och det märks att Adams för första gången på länge sjunger om något verkligt och självupplevt. Det är många gånger nästan smärtsamt att lyssna på hans bild av deras uppbrott. ”I hear your voice, run your fingers through my hair / I reach out for your hand but I know it isn’t there / I pick up my phone and I shiver and I stare” sjunger Adams trevande i Shiver and Stare – en textrad som i sin kontext förkroppsligar hur det är att bli lämnad och kvar i det som varit.
Enhetligheten som präglar textinnehållet går också att spåra i ljudbilderna, som känns mer genomtänkta än på länge. Sina punkfantasier har Adams helt lagt åt sidan, och i stället presenteras vi för ett avskalat och emotionellt sound som speglar den råa naturen i texterna. Det finns ingen anledning att spä på med svulstiga effekter när det genomgående budskapet är så enkelt formulerat. Med det sagt så är uppfinningsrikedomen kanske inte den största på Prisoner. Med 15 officiellt utgivna album i bagaget är det svårt att hitta på något nytt när man håller sig inom samma musikaliska fåra, och återanvändningen av eget material känns ibland lite för påtaglig. Mycket känns helt enkelt samma och riskerar stundtals att bli lite tradigt, även om texterna är mitt i prick.
På avslutande We Dissappear sjunger Adams det som händer med all brusten kärlek – den tynar bort. Ryan och Mandy som par finns inte mer. Alla upplevelser, internskämt och levnadssätt förvandlas till fina minnen, och ett nytt kapitel börjar så sakteliga att formas. På samma låt river Adams, någonstans långt bak i ljudbilden, av ett gitarrsolo samtidigt som en kvinnoröst hörs skratta i förgrunden. Det är ett tämligen mäktigt framställande av hela albumets innehållsmässiga essens – att det är slut nu, men att minnena av det som var kommer att vara för evigt. Hur hemskt det än känns.