I en samtid där vi är välsignade med en ansenlig mängd bra popmusik har Sabina Ddumba utkristalliserats till att vara något utöver det vanliga – hennes röst har varit något mer och hennes uttryck något unikt. Kvittot på det bör kanske inte mätas i priser och utmärkelser, men att bli grammisnominerad för Årets soul/hiphop och vinna P3-guld för årets nykomling med endast tre singlar i ryggen är en nämnvärd bedrift. Nu efter två års väntan släpps äntligen hennes debutalbum Homeward Bound.
Med bakgrund i soul, gospel och R&B och som före detta medlem av Tensta Gospel Choir (tack för Lykke Li, Linda Pira, Seinabo Sey med flera) har förutsättningarna varit goda och förväntningarna höga, men tyvärr infrias inte dessa till fullo. Jan Gradvall gav en fyndig komplimang och kallade detta ”Årets klokaste album” och det ligger något i det. Men snarare i betydelsen att det är för klokt eller för färdigpaketerat och således åt det överproducerade hållet. Detta känns som ett debutalbum från en icke-debutant.
Missförstå mig gärna rätt. I en tidigare intervju berättar Ddumba att ”det är så många inblandade” på skivan och det märks. Homeward Bound är utan tvekan ett gediget arbete. Det är en kristallklar popskiva ypperligt lämpad för en stjärna som Sabina men risken med att ha ”så många inblandade” är den att någonstans på vägen sipprar själen av artisten ut. Det blir opersonligt. Det blir jävligt snyggt och estetiskt tilltalande, men det blir själlöst.
Detta är dock inte en debut utan mentala rus. När refrängen drar igång på I Cry och det bokstavligen river till i solarplexus av ångest är det allt annat än själlöst. Även Ddumbas första singel Scarred for Life (2014) återfinnes i akustiskt format som sista spår och det är så infernaliskt fint och sorgligt att man nästan önskar att man var nydumpad för att få sitta och lyssna på den på repeat och RELATERA. ”Cuts are getting deeper / You really fucked me up this time / I just can’t stop bleeding / Baby I am scarred for life”. ”Är det så fel att bara vilja vara lite ärrad?”, kommer man på sig själv med att undra.
Resten lämnar övrigt att önska. Primärt mer känsla, det spelar ingen roll vilken känsla – bara någon mer och någon starkare. Svårigheten med att släppa två sinnessjukt bra singlar, Effortless (2015) och Not Too Young (2016), i väntan på debutalbum är såklart att förväntningarna blir svåra att infria. Nysläppta Kingdom Comes upplevs som ett försök att vara innovativ i sitt reggae-inspirerade beat, men det faller platt. Även Did It for the Fame är ett typexempel på en överproducerad poplåt under all Sabinas värdighet, där varken hennes röst eller känsla tillåts komma fram. Intentionen har säkerligen varit god och all potential finns där. I sammanhanget glöms det som sagt lätt bort att detta är en debutplatta och att Sabina bara är 22 år. Tid finnes och den kommer göra henne gott.