Sagolikt, Radiohead
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Radiohead

Wuhlheide, Berlin

Betyg: 10/10

Jag, med många andra, skulle se Radiohead redan i juli i år. Tyvärr ställdes den och flera andra av bandets spelningar in på grund av en olycka under ett tidigare datum på turnén. Besviken reste jag ändå till Berlin – en vecka där under sommarens finaste dagar är inte fy skam. Ett nytt datum sattes ganska omgående till sista helgen i september. Det var länge osäkert om jag faktiskt skulle kunna åka, ty nu var de oskuldsfulla dagarna som borta med vinden och verkligheten ryckte i mig. Till slut föll alla pusselbitar på plats och jag kom faktiskt iväg.

Efter en förväntansfull tågresa ut till en av Berlins förorter anländer jag och mina kamrater till Wuhlheide. Väl där slussas vi igenom biljettkontroll och visitation med den oklanderliga tyska effektiviteten. Då platsen har en kapacitet på cirka 17 000 (givetvis slutsålt en kväll som denna) är jag väldigt imponerad över hur smärtfritt allt går. Svenska festivaler såsom Peace & Love och Way Out West har en del att lära. Innanför grindarna är det också nästan ett litet festivalområde uppbyggd, med merchtält, flera matställen och, som sig bör, öppen ölservering. Själva Wuhlheide är konstruerat som en gigantisk amfiteater, med plats för dryga 4000 stående. Denna design leder till att alla sittplatser har fantastiskt sikt, men att sitta är inte aktuellt för mig. Inte ikväll.

När Caribou, som agerar förband under större delen av turnén, går på stiger jublet under en kort sekund för att sedan dö ut. Det verkar som att många inte var medvetna att det faktiskt fanns en supportakt. Själva setet är tacksamt kort och kanadensarna ser ut att få trängas på scen bland trumset och pianon som inte är deras. Det ser nästan lite fånigt ut, då större delen av scenen inte utnyttjas – av goda skäl. Musikaliskt är det verkligen inte dåligt, i en episod där de drömska beatsen förflyttar mig in i någon form av trans försvinner min irritation faktiskt under en kort sekund. Större delen av speltiden känns dock bara som en transportsträcka för det som komma skall. Att de får ta emot de kraftigaste applåderna när de beger sig av scenen är därför inte speciellt överraskande.

När Thom Yorke tillsammans med sina brittiska kollegor äntligen äntrar scenen efter en förvånansvärt kort väntan är euforin total. Lotus Flower från senaste The King of Limbs inleder och jag känner mig lite besviken, det är bra – kanske inte bara så bra som jag hade hoppats. Jag kikar nervöst på min kompis och ser att han tänker samma sak. Så fel vi skulle ha. Vad som följer är en 23 låtar lång musikalisk dröm. När tonerna efter de tre första låtarna är över är alla tvivel som bortblåsta. Kvalitén ökar exponentiellt med varje låt. Nu lugnas stämningen ner och Thom med sin lilla hästsvans slår sig ned vid pianot. Efter repliken: ”this song is about people who likes to judge other peoples’ lives – fuck ’em” och vi får höra en fullkomligt briljant version av The Daily Mail vars klimax är om möjligt mäktigare live än på skiva. Ljudet är oklanderligt och inte en ton är fel.

Det är först i följande Myxomatosis jag slås av vilken otrolig häftig ljusshow bandet har. Plötsligt känns förklaringen att bandet ej kunde genomföra spelningarna tidigare i sommar just på grund av att ljuset skadades i olyckan väldigt förståelig. Allting känns otroligt välplanerat och synkat till vad som händer på scen. Där Caribou fick trängas i mitten nyttjar Radiohead hela scenen och Thom rör sig med imponerande energi fram och tillbaka. Trots två trumset, diverse pianos och syntheisers finns det ganska rikligt med plats. En kul touch är att de rektangulära skärmarna som oftast visar kameror på bandets medlemmar ibland pryds av QR-koder, som tydligen vid fotografering med en app leder till en live-stream. Kanske något för en kortare konsertbesökare?

Jag skulle kunna skriva uppsatser om var och varannan låt i en helt otrolig setlist, men jag skulle framförallt vilja lyfta kombinationen Weird Fishes/Arpeggi och Reckoner som båda präglas av en mäktig allsång från publiken. När bandet succesivt spelar svagare och svagare för att sedan komma tillbaka i full styrka drabbas jag, och förmodligen resten av publiken, av ett fall av omedelbar gåshud. Ett låtval som jag annars först var skeptisk till är Feral, en låt som jag mer eller mindre betraktat som något mellanspel på skiva. Här sköts allting återigen exemplariskt, Thom har nu en syntheiser framför sig och rör sig ryckigt där varje stön, viskning och utandning känns i hela kroppen.

Den byts sedan ut mot en akustisk gitarr och publiken visar högljutt sin glädje när de inledande ackorden i Paranoid Android ekar ut över oss. Återigen visar Radiohead varför de är ett av världens just nu ledande band. Jag säger band då de till synes rör sig obehindrat mellan mer eller mindre klassisk rockmusik, elektroniska beats och melankoliska pianoballader. Ingenting känns någonsin opassande eller främmande. Thoms röst har nog aldrig varit så imponerande som nu.  Det är beundransvärt hur han utan problem lyckas gå från den lugnare delen av låten till de mer aggressiva partierna utan att någonsin låta ansträngd. Jag slås sedan av häpnad när Jonny Greenwood inte bara prickar de avslutande gitarrsolona i låten utan också kryddar dem med precis rätt mängd improvisation.

Nu är det också dags för bandet att gå av scenen, för att efter ett par minuter senare återvända i vad som kanske kan vara världshistoriens dittills mäktigaste omstart i form Pyramid Song. Tyvärr tycker jag att spelningen tappar tempo i följande Supercollider, men det beror mest på att jag inte är så bekant med den relativt nya låten. Man avslutar denna session med Bodysnatchers som blir otroligt mäktig live. Detta virrvarr av ljud tvingar mina öron till en musikalisk orgasm när ”Jonny G.” smeker sin gitarr till klimax. Efter att ha evakuerat podiumet ännu gång beger sig nu Thom ensam tillbaka med sin akustiska gitarr och effektpedaler. Vad som följs är en sagolik version av Give Up The Ghost där rösten loopas i en ofattbar oändlighet. Avslutande Everything In Its Right Place som efter en tredje (!) omstart övergår i magnifika Idioteque hör till de live-ögonblick jag prisar absolut högst. Det är musikalisk fulländningen och jag är lika mållös som jag är lycklig.

När denna fantastiska afton till slut är till ända och vi inser att det faktiskt är över står vi ändå kvar. Mina vader värker efter ha försökt se över långa tyskar, men jag skulle kunna stå där i flera timmar till. Låtvalet skulle i princip kvitta. Jag anser att ett fåtal av Radioheads låtar kan diskuteras som storhet på skiva, men nu har de bevisat att de är praktiskt taget oförmögna att spela en ointressant takt live. Slutligen känner jag att det inte spelar någon större roll att jag inte fick uppleva varken Karma Police, Electioneering eller Kid A, då jag nu har fått höra helheten inte skulle vilja byta ut en endaste låt från de som nyss spelats. Min enda beklagan är att jag inte har biljetter till morgondagens spelning.