Det är någonting med Säkert! som instinktivt skänker en känsla av trygghet, någonting med hennes röst som lägger sig som ett tjockt kedjetäcke över ens kropp. Hennes låttexter spänner över hela det mänskliga spektrat – bland förälskelse, död, gravidglow, rädsla för allt och nyfikenhet inför mycket. Det kan låta banalt men den där tryggheten, det lugnande ångesttäcket över bröstet, finns där eftersom hon vågar visa upp allt tråkigt och opassionerat utan att försköna det. Är det pinsamt och skaver finns det här, allt utan idealisering. I podcasten Konversation med Mats Jonsson sa hon att ”De flesta andra är inte så intresserade av att plocka fram sina egna sämsta sidor och sjunga om dem. Inom popmusik så får man ta upp vissa dåliga sidor – man är rastlös, man har så mycket känslor, man dricker för mycket. Det är ju sådana som är okej, men jag vill plocka upp andra dåliga sidor – att jag inte vill prata med någon, att jag är lat och inte tvättar håret.”
Däggdjur var från början menat som en slags musikalskiva – med favoritröster från olika genrer, åldrar och bakgrunder. Annika Norlin var trött på att sjunga men sugen på att skriva, ville vara excentrisk röstregissör med frisyr som Phil Spector i rätten. Men Tommy Körberg blev aldrig tillfrågad om att sjunga om att han inte hade tvättat håret, för i slutändan var de låtar som låg Annika närmast de som lät bäst. De enda som verkligen kunde sjunga de låtar hon skrev var hon själv och de som förstod henne – de sångare som nu finns med på albumet, elva stycken exklusive henne själv, är ”röster hon har någon slags djup koppling till och vars röster och sånger hon har känt hela vägen in”. Rösterna är något av det som får ta störst plats på albumet – hur de vrids och vänds på, viskar och skriker. Alla dessa olika röster förmedlar någonting annorlunda från den förra, beroende på hur de betonar ett ord eller hur explosivt det ordet får vara. Som när Ola Klüft (The Perishers) sjunger Funky Nassau: hans röst mjuk över en repetitiv slinga, i den finns en respekt inför själva låtkonstruktionen som skapar en ny dimension till Annikas text.
Det är sammanhang som skildras – i symbios, socialt, samhälleligt, i kärlek, att förlora dem, hitta nya, infinna sig i och bryta upp dem. I stream of consciousness-liknande Inte jag heller kommer ingen komma på ens begravning för ingen når hela vägen fram, i Grottorna vill ens kompis inte vara kompis med en längre för helt plötsligt är man för töntig, i Almunecar har en relation och en samhörighet tagit slut men det är okej. Det är inget överflöd av stora ljud och maffiga trummor, för Däggdjur är ett sådant där popalbum som bara vill komma bort från allt som är förställt. Musiken är allt som oftast bara ren i ett nästan smärtsamt avskalat format med fokus på piano och gitarrplock, med kompletterande undantag i form av intensiva trummor och ihärdiga basslingor.
Låttexterna är dock, självklart, det som snärjer en och håller fast en. Det absolut värsta med albumet, med hela Säkert!s låtkatalog egentligen, är att varje låt liksom gräver i halsen på en och letar efter inälvor som ska hivas upp. I Det ska hända dig med konfronteras man vid att man är en tjugonågonting som är stängd och inte får vänner som förr och inte beter sig som man ska, att den där svagt upplutande backen som Annika sjunger om redan har nått en. Det sker utan förvarning, men plötsligt förstår man att det är för sent att bli elitidrottare, för sent att börja om och bli vacker.
Samtidigt är det absolut bästa med Säkert! att man får perspektiv på saker och ting, typ att allt kan få vara som det är trots att det är för sent att bli dansare. Att ens liv inte behöver skrivas om i en bok. Att det är okej att vägra arbetslinjen och att våren kommer komma varje år oavsett hur skit vintern har varit. Att man som i Modifering kan få vara kär utan att bli räddad från sin ångest – det är den allra rimligaste kärlekslåten som finns för att den är lagom cynisk och lagom realistisk men samtidigt superromantisk. Allt ryms i Däggdjur, det som skaver och det som bara klaffar. Det är ett nästintill fulländat album som antagligen aldrig kommer sluta växa – utan floskler, bara rå vardagsskildring.