Säkert! – en skruvad tetriskloss

På tal om döden, skulle du säga att det finns en existentiell dimension i det här albumet?

Jo, det gör det definitivt. Det finns en annan låt på skivan som heter Dian Fossey, som handlar om att få barn. Förut såg jag världen utifrån mig själv, och nu ser jag i stället mig själv som en del av ett kretslopp, rent krasst. Det gör att man får en helt annan bild av hela världen. Det är mäktigt, det är så befriande.

Ofta när man mår dåligt eller känner dåligt självförtroende blir man ju uppmuntrad att affirmera sig själv, typ – ”Du är bra Annika, du kan!”. Men jag känner mig mer avslappnad i att tänka att man inte är så jävla viktig. Det kanske inte spelar så stor roll var just jag hamnade. Jag kanske får vara bra på vissa grejer och dålig på andra, så kan andra fylla luckorna. Det är det där med samvaro, att man måste kunna få hjälp av andra. Det kanske är lite schabloner jag kastar ur mig här, men det är nog så, efter tag att man kommer fram till att schablonerna existerar av en anledning.

Jag tänker på det här med skillnaden mellan olika röster igen – du sjunger ju på två olika språk om vartannat, när du pendlar mellan Säkert! och Hello Saferide. Är det samma sak där, att du uttrycker vissa saker bättre på svenska och andra på engelska?

På senaste Hello-skivan tog jag ut historierna jättemycket, de blev väldigt detaljrika. På den här Säkert!-skivan, och även tidigare, försöker jag i stället göra det så enkelt som möjligt. Så enkelt att det nästan blir pinsamt, nästan som barnböcker.

Det finns en låt som heter Allting flyter på skivan, som handlar om hur kul det är att spela i band, vilket är ett pinsamt ämne överlag. Det finns en rad som går typ: ”Det är inte konstigt att det är lätt att bli kär när det är såhär”, som är bara… fan, det är jävligt enkelt, kan man skriva så? Men jag var ute efter den känslan.

Den låten verkar handla om pratandets fasor så att säga, att man kanske inte vill prata med alla. Vilken typ av samtal eller social situation tycker du är absolut värst?

Den låten handlar om att vi var vi ett gäng musiker från massa olika länder som skulle äta middag tillsammans. Alla hade olika politiska åsikter och olika… Du vet, i vissa länder kanske någon inte tycker man behöver lyssna om en tjej säger nåt, och en amerikansk artist kanske inte är så imponerad av vad en irländsk folkmusiker har att säga. Man känner att liksom, nu är det ingen bra stämning, jag gillar inte nån vid det här bordet. Men när middagen är över börjar folk spela musik i stället – och vad mjukt det blir då, alla bara spelar med varandra och förstår varandra.

Och det låter ju också så jävla schablontöntigt men det är verkligen så, att man inte kan fejka så mycket när man spelar. Jag tycker det är samma sak om man spelar innebandy eller något, där man har andra former av kommunikation som inte går genom språket.

Lovisa Nyström sjunger också en rad på låten som stämmer in på mig mycket, och det är att jag är dålig på småprat. Jag frågar alltid för djupt. Jag tror folk kan bli lite rädda för det, men när man pratar om väder och liknande försvinner jag iväg i mitt eget huvud, jag vill bara tillbaka till frågor som ”hur kändes det då?!”. Jag önskar jag var bättre på ytlig konversation ärligt talat.

Det låter ändå lite hedervärt att vara dålig på kallprat.

Jo, men både och liksom. Jag kan verkligen idealisera att vara en sån där varm människa som slänger ur sig en rolig kommentar åt alla, men i stället är jag en sån person som spänner ögonen i folk och frågar ”vad exakt tycker du är roligast i livet?”.

Jag tycker att den låten, Allting flyter alltså, inleder skivan på ett väldigt bra sätt.

Vad kul! Vår mixare sa rent ut att han tyckte det var en skitdålig idé att börja med Allting flyter för han tyckte den var dålig. Överlag var det så, att det var jobbigt att göra låtordningen till albumet. För jag tänker ganska mycket på låtordning, även om det inte är så inne just att tänka hela skivor utan snarare enstaka låtar, men jag tänker mycket på den dramaturgin liksom.

Det är likadant när man ska ha spelning, då är låtordning också skitjobbigt. Jag hörde att Elvis Costello hade en metod med en sorts darttavla, att folk fick komma upp och kasta pil på olika låtar. Blev det Watching the Detectives tre gånger, då körde dom den tre gånger. Det tyckte jag lät underbart.

Låter lite farligt också, med pilkastning.

Ja, någon hade kunnat märka Elvis Costello för livet eller fått den i ögat.

Du har också sagt att skivan handlar om att vara rädd för folk. Det är ju också en sorts relation, fast inte lika rolig kanske. På vilket sätt tar sig den här rädslan uttryck?

Jag tror jag syftar på det som beskrivs i låten Dian Fossey, som handlar om när jag gick på Grammisgalan efter jag fött barn. Jag vet inte om ni har tänkt på det, men för kanske tre år sedan kändes det som en ganska stor förändring i Sveriges musikliv. Det kom plötsligt fram en massa nya unga artister och det blev ett genrebyte av vad som spelas på radion och så.

Och det är ju underbart! För tidigare träffade man på samma folk hela tiden när man åkte på festival. Man gick liksom och high-fiveade och kände alla: ”Hallå är det du igen?”. Jag var hemma med mitt barn ett år och sen skulle jag åka på Grammisgalan och börja branscha igen, och så bara – vilka är alla de här människorna? Jag har aldrig sett dem förut! Då kände jag mig livrädd, som om jag studerade dom som en annan art, därav Dian Fossey-grejen. Alltså, jag menar verkligen inte det som en bakåtsträvande grej…

Jag lovar att inte framställa dig som en konservativ dinosaurie i intervjun.

Vad bra! Min pappa sa det, ”Tänk om de tar illa upp av den här låten?” Men jag vill understryka att det inte är något negativt alls, det är precis som det ska vara i musikvärlden.

Textraden ”Har du någonsin känt dig som en tetriskloss” från Inte jag heller är en så himla fin liknelse, för det tror jag verkligen att många har.

Vad fint att du förstod, för det har jag tänkt att det här kommer folk kanske tycka är konstigt. Hur man blir besviken när man ser en kloss komma och så bara ”Nej, det blev en sån!”.

Om du vore en tetriskloss, vilken kloss skulle du vara?

I början av olika sammanhang känner jag ofta att jag är den avlånga, eller en fyrkant. Sen efter ett tag så blir jag en sån där T-formad och krokig. Jag älskar ju som sagt att prata med folk men jag orkar bara en stund, sen känner jag plötsligt: ”Nu måste jag gå och lägga mig!” Och så blir jag jätteosocial och konstig. Vad känner du att du är för kloss?

Man vill ju vara den långa tetrisklossen som löser alla problem, men jag tror jag är den med ett litet böj på.

Jag tänker att hela anledningen till att det är roligt att hålla på med musik och jobba kreativt är att man har möjlighet att få vara en sån där skruvad tetriskloss, och så får alla andra klossar anpassa sig. Det är en väldigt härlig och befriande känsla man inte har så ofta i livet – att nu är jag den här konstiga, då får jag ta in en trummis och gitarrist som passar in så vi kan få den där raden. Och så får jag fortsätta vara skruvad, men förbli grunden i tetrisbygget.

Gillar du att snooza? Eller, är du en morgonmänniska eller en kvällsmänniska?

Jag är faktiskt en morgonmänniska. Det är lite orockigt, men det är så. Jag får nästan allt gjort på förmiddagen, mellan klockan nio och elva gör jag allting som är värt att ha egentligen, på eftermiddagen kan jag bara betala räkningar och skriva torra mail för då har jag ingen kreativitet i kroppen. Men på morgonen är jag jättebra.

Du ska ge dig ut på en turné nu också, hur känns det? För att ställa en sportjournalistisk fråga.

Det känns roligt! Jag tycker det är så himla kul att spela, det är en så stor grej för mig. Därför vill jag inte spela för mycket, det tar liksom. Varje spelning är jätteviktig och kräver jättemycket energi. Jag är inte en sån som bara kan gå upp och dra några hits och kliva ner. Nu ska vi göra sex eller sju spelningar och det ska bara bli roligt. Men jag fattar aldrig riktigt vem som är vår publik eller om vi ens har en publik, särskilt inte nu när det var så länge sedan vi släppte ett album. Men jag hört att biljetterna sålt bra, så det är väldigt skönt

Av det jag sett i min bekantskapskrets är folk väldigt upprymda över att Säkert! är tillbaka, även en yngre generation så att säga.

Åh vad skönt! Vad bra! Jag har lite dåligt samvete, för det är en låt på skivan, Det kommer hända dig med, som jag skrivit lite till dom som är yngre, som jag ville skriva som ett skräckscenario och retas med er lite. För det är ganska härligt att bli äldre, men det tänker jag inte att man fattar när man var yngre. Då tycker man det är jättejätteläskigt. Så den är lite som en skräckfilm liksom.

Du får varna innan, ”kan innehålla stötande innehåll för yngre lyssnare”. Fast det kanske folk kan behöva, eller, folk verkar ju vara himla rädda inför framtiden, det kan ju vara lite befriande också att höra att folk blir äldre och att det är okej.

Ja, precis. Det är väl lite det jag försöker göra med den låten, också Dian Fossey. För att, särskilt för kvinnor som håller på med musik finns det en bisarr grej tycker jag, att man ska låtsas att man inte blir äldre. Man ska ta pressbilder där det ser ut som man fortfarande är yngre, och man ska inte prata om ämnen som avslöjar att man är äldre för det är osexigt. Därför tyckte jag det var roligt att göra låtar som ba: ”Här är jag, jag håller på att bli gammal”. Jag tycker själv att man känner sig fri på något sätt, det känns kul.

Ja, det där är ju klassiskt, att kvinnliga artister ska vara 20 tills de dör. Det vore bra om kvinnor tilläts vara Bob Dylan också.

Det är det jag hoppas. Jag vill ju fortsätta att göra skivor sporadiskt, så man liksom kan följa mig livet ut. Om jag skulle fortsätta göra skivor tills jag är 60 eller 80 vore det bisarrt om jag fortsatte sjunga om att vara 20. Det skulle vara att distansera sig från en väldigt stor del av livet.