Säkert!
Umeå Open, 31/3 – 2017

Det känns som att hela Idunteatern ska explodera innan Säkert! går på. Luften är blytung av förväntan och allas känslor är som packade med sprängmedel, redo att utlösas med full emotionell kraft. Redan innan Annika Norlin har hunnit sjunga en enda ton sitter publiken som spunnen runt hennes finger, som att alla självmant klistrat fast sig på henne när hon inte har hunnit göra något mer än att bara existera. Som en dragningskraft större än gravitationen. Återkomsten av Annika Norlin behandlas som någonting heligare än om påven hade kommit till staden, och efter att hon har burit Säkert! som alias i tio år är det imponerande hur hon fortfarande håller det så relevant och ikoniskt.

Att Norlin befinner sig på en formtopp råder det inte några tvivel om under Däggdjur och det översätts lika väl i livetappning. Ljuset kastar en perfekt tonad bärnstensskugga över henne och kompbandet ger hundra procent av sina själar och hjärtan under den inledande Allting flyter. Det är så vackert att publikens kollektivt fällda tårar ger teatern större luftfuktighet än Amazonas. Norlin släpper sedan gitarren och rör sig vidare mot Snooza, där hon rappar fram varje ord om att lukta på någons nyvakna rygg med ett extraordinärt scenuttryck. När hon inte viftar med vänsterhanden som att hon målade ett mästerverk varje gång en stavelse lämnar hennes läppar lufsar hon runt lite skyggt kring mikrofonstativet med båda händerna i fickan. Inte bara är Norlin unik som personlighet, men hennes sätt att göra banala vardagssituationer som att snooza med någon (”det behöver inte va nåt speciellt / det är ändå allt”) till något så pass slående är helt säreget.

Med sig har hon en soffa vid sidan av scenen där flera av gästartisterna ifrån Däggdjur sitter och myser. Bara en sån liten detalj gör att stämningen blir familjär och jordnära när de medverkande sjunger med i texterna från avstånd och beundrar Norlin lika mycket som publiken. Könsförrädare-medlemmarna Janinne och Alina gör en fantastisk insats på Det ska hända dig med, med en lika rörande prestation av Skators Lina Högström under Tjacket. När gästerna får ställa sig åt sidan tillägnar sig Norlin åt den avskalade sidan med Funky nassau, Det här är vad dom säger och Dian Fossey. Förvisso blir det lite kaka på kaka med låtarnas liknande struktur och tysta känsla, men hon väger upp med geniala texter som får publiken att både skratta högt och stänga ögonen för att ta in vartenda litet ord helt och hållet.

Från att tyst ligga i bakgrunden och fylla ut Norlins stämningsfulla gitarrplockande börjar kompbandet växla upp i takt med att låtar från Facit plockas fram. Refrängen i Honung känns som en rasande ravin: skoningslös och kvävande tung. Att den sedan följs upp av Isarna känns som ett kraftpaket långt över kapaciteten som väntades, men ändå så perfekt passande. De tydliga gitarrslingorna blir en fantastisk motpol till spelningens luftiga första halva, när gåshuden inte bara känns smått påträngande utan tillåts att blomma ut till tusen små knoppar för varje melodi. Några av Däggdjurs finaste ögonblick får samma behandling – Almunecar och Kommer hända känns enorma när lite extra livlighet beblandas med monstruösa gospelljudande körer. Det känns helt overkligt att sju personer på scen kan låta som det tiodubbla.

Utöver alla Norlins nämnda kvalitéer är hon dessutom en mästare på att sluta på topp. Både de svagt bekanta med Säkert! och de mest insatta kan uppskatta kombinationen av Fredrik, Allt som är ditt och Dansa, fastän som avskedspresent. Till slut känns hela lokalen som ett stort känslokaos – om någon inte ställt sig upp och dansat som om det inte fanns en morgondag så försöker de hålla tillbaka tårarna från Norlins gripande texter. Det skulle inte ens vara förvånande om publikvrålen under varje låt hördes ända till finska gränsen ifrån Idunteatern.