Saknar den avgörande gnistan
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Bloc Party

Debaser Medis

Betyg: 7/10

Jag har aldrig trott på skribenten som den objektiva betraktaren. Där texterna likt i Sigmund Freuds psykoanalys presenteras av en expert, som är mer professionell och kan mer än patienterna (läsarna) om dem själva och deras eget psyke. Vidare är grundtanken otänkbar – objektivitet existerar nämligen inte. En text som kallas objektiv har producerats genom flera olika subjektiva processer. Vinkling, ordval, perspektiv och så vidare är alla beroende av och påverkas alltid av skribentens personliga preferenser. Således är alla texter subjektiva.

Och vem vill egentligen läsa en akademiskt skriven liverecension? Nä, det är individperspektivet – den personliga berättelsen – som berör. Vi bryr oss mer om den arbetslösa trebarnsmamman som faller mellan de sociala skyddsnäten, än om arbetslöshet och välfärdspolitik i allmänhet; ett faktum som journalister utnyttjar dagligen. Därför tror jag inte på recensenten med stenansiktet som ska vara ”objektiv”, i synnerhet inte när ämnet i fråga är så abstrakt som musik.

För mig är Bloc Party många olika saker. Främst ett band i ständig förändring; aggressiva postpunk-återupplivare på Silent Alarm, emotionellt episka på A Weekend In the City och på Intimacy finns både bandets absolut bästa och sämsta låtar. Vad jag inte tänkt på Bloc Party som är emellertid en rätt väsentlig del av musicerandet – ett liveband. De motbevisar mig på Debaser Medis.

Förbandet PVT är allting som är fel med indie 2012. Statiska trummaskiner, konceptuellt och pretentiöst, stönande läten snarare än sång. En sång som för att dölja den bristande förmågan är dränkta i mer delay än John Maus använder. Nåja, det är aldrig lätt att vara förband. Kvällens huvudattraktion lirar dock utan att vara beroende av backtracks. När Bloc Party spelar live gör de det på riktigt. Den smått ikoniska status som bandet befäste hos mig under min yngre tonår sitter kvar när Kele Okereke särar på läpparna för att ta sin första ton i So He Begins To Lie. Den hopplöst mediokra fjärdegiven Four får ett lyft i liveversion, men det är det tidiga materialet som får mig att minnas varför jag lyssnat så mycket på Bloc Party i mitt liv. Låtvalen från de senare albumen är enligt mig dock långt från ultimata. Mercury och One More Chance kunde jag ha klarat mig utan. Men vi får ju härligt ryckiga Positive Tension, spelningens emotionella topp This Modern Love och Russell Lissacks brilans i en lite för snabb (skyll på trummis Matt Tong) Octopus.

Magin lyser likväl med sin frånvaro. För bandet är det en spelning i mängden, vilket märks tydligt på Keles frånvarande attityd, även om han verkar ha kul. Bandet distanserar sig från Signs genom att ge den en (citat Kele Okereke) ”modern twist”, vilket tydligen innebär att ta bort både xylofonen – låtens grundstomme – och närvaron. Bloc Party sitter dock på åtskilliga låtskatter. Ta bara hur mästerligt Kele klarar falsetten i Song For Clay (Disappear Here), eller när Helicopter får publiken att koka efter två encores. Så. Skribentens subjektiva dom? Klart godkänt. Jag saknar lite låtar, lite kreativ fantasi och lite närvaro. Men det är ju bara början på veckan, och det finns betydligt sämre sätt att spendera en måndagskväll än det här. Tycker jag.

Foto: Magnus Olsson