Intervju
Sampha – om kreativ och personlig process
Publicerad: 22 mars 2017 av Amel Suljevic
I flera år har hans röst lånats till förmån för några av världens största artister. Drake, Beyoncé, Kanye West och Frank Ocean är en handfull av de artister som har bett om att få ta del av den sköra rösten och de känsliga texterna. Numera står han, under egen regi, för ett av årets mest hyllade verk – albumet Process – som han är ute och spelar för utsålda lokaler runtom i Europa. Vi åkte till Köpenhamn för att prata om såväl den kreativa som den personliga processen tillhörande Sampha.
”Det var något som jag hörde hos honom som jag kände i mig själv, bara genom den låten. Det är skört men… det är något som jag inte kan sätta fingret på men som är väldigt vackert”, så beskrev svenska rapparen Skander nyligen sin relation till Sampha. Det är en beskrivning som jag tror att många av London-artistens lyssnare där ute kan skriva under på. Den fragila rösten i kombination med inkluderande texter, främst kopplade till hans egna sorgearbete, har skapat albumet Process – debutalbumet som har tagit Samphas karriär till nästa nivå. En nivå på många sätt och vis innebär ett nytt liv för en artist som i offentliga sammanhang framstår som väldigt blyg.
Du verkar inte särskilt driven av berömmelse, eller ens framgång, men din karriär har påverkats mycket av dina samarbeten med några av de mest extroverta och framgångsdrivna artisterna vi har. Hur har det påverkat din karriär?
– Det finns massa saker som jag har försökt plocka upp, främst kopplat till deras driv. De har ett slags tunnelseende och en så stark tro på sig själva. Och förutom det självklart bara det faktum att man får se hur de jobbar rent kreativt. Det här är ju människor som jag i första hand är ett fan av.
– Det är ju naturligt att man vill bli uppskattad för det man gör. Men jag vill inte ha berömmelse. Jag vill inte bli igenkänd, speciellt inte utanför musiken. Men jag tror det där är något som alltid har varit väldigt kopplat till folk som sjunger. Det finns ett element av extern förväntan på dig. Det kan vara så enkelt som när ens familj säger ”äsch, oroa dig inte. En vacker dag kommer du lyckas”, som om det skulle vara det man försöker göra. Jag har alltid varit rätt nöjd med att bara göra musik. Men det är så starkt kopplat till att en miljon människor ska höra det för att det ska betyda något.
-
28-årige Sampha Sisay är den yngsta sonen av fem, till föräldrar med rötter i Sierra Leone. Uppväxten i London har präglats av en pappa som gick bort i lungcancer när Sampha var 9 år gammal. Och som om det inte vore nog diagnosticerades även mamman med cancer år 2010. I september 2015 gick hon bort. Sorgearbetet kring mammans bortgång är ständigt närvarande på albumet Process, utan att på något sätt bli personligt explicit.
– Jag har aldrig sett på mig själv som en författare. För mig har det alltid börjat med ett beat eller en pianoslinga och sen har jag sjungit på det för att matcha uttrycket. Jag gillar ord men det har snarare varit en mindre del av bilden jag försöker måla. Så det ligger inte riktigt i min natur att skriva detaljerade och specifika texter. Vissa artister är riktigt duktiga på det, exempelvis Kendrick Lamar. För andra, som Kanye, handlar det mer om den övergripande estetiska känslan. Det är bara olika sätt att skriva på men jag tror jag föredrar det sättet.
– Det har varit några gånger som jag har lyssnat på albumet och hört mig själv, men liksom utanför mig själv. Jag har börjat tycka synd om mig själv. Det har varit riktigt konstigt, haha. Men det har också gjort mig mer självsäker. För det innebär att jag skapar musik för en väldigt utpräglad känsla. Att den är till för människor som känner igen den känslan.
Du har ju en bakgrund som producent. När förstod du att ditt musikskapande skulle kretsa kring dig själv som sångare?
– I mina tonår när jag började producera musik såg jag inte alls på mig själv som den här pianosångaren. Det handlade mer om att producera musik och sen lägga på lite sång, bara för att. Men det förändrades när jag började gästa folks låtar. Det var nog då jag började förstå att de i första hand var ute efter min röst. Och det finns ju många där ute som skulle vilja höra ett helt album med låtar som No One Knows Me, men det är inte riktigt vad jag vill göra. Jag vill att bilden kring min musik ska bli lite mer otydlig än så.
Många av låtarna på albumet behandlar artistens rädsla. Rädslan för att konfrontera sina egna känslor, rädslan för att känna skuld och den ständiga rädslan för klumpen i halsen – bokstavligen. I samma vända som moderns cancerdiagnos utfärdades kände Sampha en klump i halsen som inte ville försvinna. När han till slut valde att försöka gå till botten med det, efter att ha skjutit upp det av rädslan för svaret han skulle få, så kunde inte läkarna ge något svar. Än i dag har han inget riktigt svar på vad den där klumpen är, och hur han ska få bot på den.
– Det finns inte så många specialister kring just halsen. Halsen är som en motorväg av nerver så det finns massvis med saker som det skulle kunna vara. Det kan vara någon sorts spasm, eller bara något i min hjärna som kommunicerar fel, men jag vet inte riktigt. Det påverkas väldigt mycket om jag är runt alkohol och rökning så det känns lite för fysiskt för att vara någon sorts fantom-psykisk grej. Det gjorde ondare förut när jag inte visste någonting alls om det men jag måste såklart gå till botten med det. Jag måste bara hitta tid för det. Jag har problem att hitta tid för ett tandläkarbesök så jag vet inte riktigt.
Vad har processen kring albumet inneburit för dig, personligen?
– Jag har en tendens att hålla saker inom mig. Jag överväger alltid saker innan jag säger något högt. Jag har alltid varit väldigt försiktig runt folk för att inte säga någonting fel. Så det har handlat väldigt mycket om att fysiskt få ur mig vissa saker, vare sig det handlar om att prata med människor eller att släppa musik. Genom att få ur sig saker skapar man en dialog, även om det man säger inte är perfekt från början. Får man ut det kan man sen redigera det och gå vidare. Det gäller egentligen allt, men för mig har det varit kopplat till musik – att få ut den när jag känt mig som mest vilsen.