Det efterlängtade debutalbumet från Sampha, som gästat stjärnor som Kanye West, Solange och Frank Ocean under förra året, har äntligen landat. Sedan hans EP Duals från 2013 har han verkligen legat i med samarbetena, och att förklara varför hans röst är så eftertraktad hos de stora artisterna i dag är ingen svår uppgift. Den är perfekt i sina brister, skör och stark samtidigt. Har du hört den en gång känner du enkelt igen den – det är en sådan typ av unik röst som han besitter.
På Process är det den här mjuka stämman som äntligen får breda ut sig över ett helt album och däri går det att urskönja den timida personlighet som Sampha har i sättet han sjunger på. Trots den blygsamheten är texterna ärliga på ett så greppande sätt att det blir överväldigande. Ett tema som går genom hela albumet är att hans mamma nyligen gått bort i cancer, och den sorgen finns alltid närvarande. Speciellt på balladen (No One Knows Me) Like the Piano, som kom som tredje singel inför skivsläppet, är den saknaden och ledsamheten som mest central. ”They said that it’s her time / no tears in sight / I kept the feelings close” är bara en av de hjärtskärande textraderna från den balladen, som i minimalistisk stil bara innehåller sång, piano och en lugn baston i bakgrunden. Förmågan att bjuda in lyssnaren att ta del av hans process, både den musikaliska och känslomässiga, är vad som gör Sampha till ett sådan lysande stjärna på musikhimlen. Du blir inte bara en mottagare av musiken – du blir en deltagare.
De nakna gripande spåren tar dock inte upp hela skivan. Förhållandet mellan souliga elektroniska produktioner och de mer avskalade pianodrivna låtarna är precis lagom. Lugna beats med rösten som främsta instrument känns som stommen för Samphas musik och detaljarbetet i musiken som ackompanjerar hans stämma är minutiöst. I jämförelse med de samarbeten han gjort tidigare, från SBTRKT till Drake, är hans eget album definitivt åt det stillsammare hållet och väldigt i linje med hans tidigare EP. Som mest uppsving i tempot får vi i låtarna Blood on Me och Kora Sings, som även de behandlar sångarens personliga tankar och trauman. Både förlusten av hans mamma och funderingar kring samhällets mer isolerande effekter ryms inom det spektra Sampha rör sig på. ”A pillow on your face soaking up those tears / Who’s anyone to say you should have no fears” sjunger han på Kora Sings, och valfri rädsla som du tampas med i den stressiga och snedvridna vardag vi lever i går att applicera här.
Att relatera till någon annans sorger utan att vara fysiskt eller psykiskt nära är oftast en svår utmaning. Men Sampha river alla väggar, på vissa låtar mer än andra, och skapar en musikalisk upplevelse som går att likna vid få andras verk i dagsläget. Allt som allt är Process ett både slipat och oslipat verk. Det är kolsvarta ämnen som gjorts om till diamanter i en briljant debut.