Sampha
Stockholm, 15/11 – 2016

Sångaren och producenten Sampha har länge delat rampljuset med artister som SBTRKT, Drake och senast Solange. Men sin EP från 2013 lockade han dock egna lyssnare och visade både mer avskalad och ärlig musik, något som födde ett begär av att höra mer av vad han kan åstadkomma när han tar sitt välförtjänta utrymme. Samphas röst har alltid haft ett ”je ne sais quoi”, något påtagligt men samtidigt abstrakt som trollbinder en. Känslosamt och alltid på randen till att nästan bryta ihop spelar han på de sköraste av stämband, och på Södra Teatern förmedlar han exakt lika mycket känsla som den han skapat i studion.

Den något försynta artisten från London kliver ut på scenen till sin utsålda spelning med en kalufs yvigare är The Weeknds. Framför en förväntansfull publik förkunnar han det som alla hoppats på, att det kommer bjudas på ny musik från kommande debutplattan Process. På sitt timida sätt säljer han inte in sig själv för publiken, och ödmjukt startar han sin konsert starkt med en av sina nya låtar. Rösten tar över rummet och försätter alla i en gungade trans. Sampha står bakom synten och närvaron och inlevelsen i musiken är hundraprocentig – han är en konstnär som visar upp sina verk med stolthet och en rå emotionell kraft. Utan överflödigt mellansnack talar musiken för sig självt. Det pendlar mellan nytt och gammalt, elektroniskt dansant och naken känslostorm. På Can’t Get Close är det en röst lika skör som ett asplöv som fångar publiken. Vi får aldrig riktigt grepp på om han sjunger kontrollerat eller om han kommer att brista ut i gråt när som helst, vilket är en del av magin som gör detta till ett så ärligt framträdande.

Vi får för en stund stiga ut ur den livskris vi alla gått igenom till Happens när Sampha under Blood On Me bjuder upp till dans. Genom att röra sig fram från bakom synten lyckas han efter lite vevande faktiskt få igång publiken som innan stått andaktsfulla och lyssnat. Fortsatt får vi dansa med in på Without, men de som trodde att han skulle avsluta på upplyftande manér blir snart motbevisade. Han framför en av sina nya låtar – det är Sampha och klaviatur i en avskalad och så känslosam låt att yours truly rörs till tårar. Den som sett intervjuer med honom känner kanske till att hans mamma gått bort i cancer, och denna låten är onekligen tillägnad henne. Han sjunger ”No one knows me like the piano in my mother’s home” och bjuder in lyssnarna att dela hans innersta känslor och tankar.

Till vad som verkar vara allas förtjusning avslutas konserten med Indecision. Rösten är precis sådär på bristningsgränsen som innan, och frågan är om ett öga är torrt inne i lokalen vid det här laget. Efter en fenomenal spelning är det ingen fråga om att Samphas hype inte kommer lägga sig på ett tag, och att den stundande fullängdaren som är satt att släppas i februari verkligen är något att se fram emot.