(Sandy) Alex G
Göteborg, 10/11 – 2017

Till en början tycks förbandet till (Sandy) Alex G som ett rätt underligt val. Buteo Band, som är någon slags postmodern psykedeliagrupp, känns genremässigt långt ifrån huvudakten. När denna väl sätter igång försvinner tvivlen och faktiskt så har de två grupperna något gemensamt – de verkar vara sammanlänkade i en förmåga att totalt sjunka ner i sin egna musik. Förbandet gräver sig ner i sina instrument, men Alex Giannascoli tar det snäppet längre. Genomgående skapar han en exklusiv medlemsgrupp av konserten, stängd för alla andra utom han själv och hans likar.

På många sätt är (Sandy) Alex G den nya tidens rockmusiker. Han har under sin karriär bevisat att det inte längre behövs en fullfjädrad NME-täckning och ett skivbolag som Universal för att bli någon i denna värld. Senast i somras besökte han Göteborg under Way Out West som kompgitarr till Frank Ocean och det är ett bra exempel på hur indieartister idag håller varandra om ryggen och förblir självständiga samtidigt som att de ändå når ut till en större publik. Det här temat direktöversätts sedan i Giannascolis musik. Han är en klassisk singer-songwriter som egentligen skriver gitarrock, men med sina spontana syntar och oförutsägbara mixar blir han något mer. Detta illustrerar han redan vid soundchecken med en synt som skriker ut noiseinspirerade ljud – en förvarning för publiken att inte vänta sig alltför konventionell rock.

Till en början uteblir dock alla överraskningar. (Sandy) Alex G kör sin depprock och kastar sig framåt med varje drag på gitarren. Han tycks vilja rista in varje ord hos åhörarna, men ser oss inte i ögonen. I stället kollar han långt över publikens huvud medan han river av Proud som för att fly strålkastarna riktade mot honom. Det är ångestfyllt och sammanbitet, och en stor del av publiken hänger sig fast vid varje destruktiv låtrad som pressas ut från Giannascoli.

Av åhörarnas hänförelse att döma bevittnar vi något speciellt i lokalen. Den person som tidigare framfört sin sovrumsmusik instängd i ett par hörlurar är nu realiserad som en verklig person och frontmannen verkar ha en slags idolstatus hos många i publiken. För resterande grupp som inte textar med i låtraderna finns det däremot inte så mycket att hämta hos den svårtillgängliga frontmannen som inte anstränger sig särskilt mycket för att omvända de ofrälsta eller nyfikna. Bandet som backar (Sandy) Alex G är väl samspelade, men de är inte heller redo att axla frontarbetet som grupp. I stället sneglar de då och då Giannascoli om hjälp, men förgäves. Med den relativt avmätta scenupplevelsen och musikens fyrkantighet minskar hypen för varje ackord och bandet på scenen personifierar snarare vår generations gubbrock i sin vagga.

När frontmannen däremot växlar från gitarr till synt skiftar något. Trots att han inte längre är vänd mot publiken genomsyras konserten plötsligt av en rå energi. Nu finns det mer spelrum för spontanitet och som en blandning av Viktor Frankenstein och Bach släpper Giannascoli sina hämningar och öppnar upp upplevelsen för alla inblandade. Med Brick får han ordentligt igång lokalen och bankar frenetiskt på synten samtidigt som att han skriker ut sin ångest för alla de gånger han har blivit ljugen för. Vid klaviaturen behöver (Sandy) Alex G inte längre ducka för strålkastare och tillbedjande blickar, här finns kärnan till hans musik närmre. Sittandes fortsätter han med Sportstar och singelns ”I play how I wanna play / I say what I wanna say” hänger i luften.  Giannascoli lever som han lär, men det blir också på publikens bekostnad.

Konserten fortgår i en bergochdalbana av sinnesstämningar. När artisten igen tar upp gitarren kastas vi tillbaka i den transliknande fyratakten, den här gången medvetna om vad vi går miste om. Helt utelämnande till Giannascolis våld tycks hans första och enda försök att bonda med publiken som en lönlös slutspurt. Han tillkännager de tre sista låtarna och dessa avklaras i beskedligt tempo med en hela tiden sinande energi. Spelningen har stundvis varit en vild färd, upp och ner, men med en osamarbetsvillig förare som helt kör sitt eget race. När hans svängar matchar publikens tycks hemligheten bakom (Sandy) Alex G uppenbara sig, men för det mesta gömmer den sig långt bakom scenen och bandet där.