Alex Giannascoli har kommit att förkroppsliga vad det innebär att vara indieartist år 2017. Liksom Frankie Cosmos, Car Seat Headrest och Porches har hans musik fått spridning med obefintlig marknadsföring, en liten men tills-döden-skiljer-oss-åt-hängiven lyssnarskara och en mängd sporadiska Bandcamp-utgivningar – allting långt före det faktiska genombrottet. Hans projekt (Sandy) Alex G har framstått som en Askunge-saga i sammanhanget. Sedan ett par år ger han ut sin musik via Domino Recordings (Blood Orange, Arctic Monkeys, Animal Collective), och numera betraktas han som ett tillräckligt copyright-mässigt hot för att tvingas kasta in en parentes i sitt artistnamn. Förra året spelade han gitarr på Frank Oceans Blonde. Samtliga av dessa faktum känns hur som helst avlägsna på Rocket – (Sandy) Alex Gs åttonde album, hans tredje på ett skivbolag, och hans mest svårsmälta hittills.
Medan många av Bandcamp-stjärnorna tenderar att förädla sin musik i takt med berömmelsen, så verkar (Sandy) Alex G sträva efter motsatsen på Rocket. Hans utomvärldsligt förvridna indierock placerar sig tätt intill Elliott Smith i skarven mellan pappersskör framtoning och benhårt pophantverk, men i intervjuerna vill han helst inte prata om den alls. Att växa upp och ta ansvar för sig själv – som människa och som musiker – löper också som en röd tråd genom albumet. Rocket flyger som högst när Giannascoli på sitt säreget mästerliga sätt lyckas förmedla rädslorna och uppoffringarna i allt det. ”I lost my way, I made my mess / I’d clean it for you / If you want me to”, sjunger han till sin motpart på Bobby, i ett löfte om att gå ut ur mörkret och hela vägen fram till någon annan. Baksidan av samma ambitioner yttrar sig på andraspåret Proud, vars sistastrof är så brännande att den inte ens behöver ett slut: ”If I fuck up.”
Samma själsliga och 20-åringstypiska växtvärk hördes på Car Seat Headrests Teens of Denial i fjol, men på Rocket tränger ångesten ända in i det rent musikaliska. Den som följt (Sandy) Alex G vet att han har flera enhetliga mästerverk inom sig, men i dag verkar han helt enkelt inte ha lust med det. Bland de 14 spåren trängs solig folkrock och country-infall med Death Grips-minnande hiphoputsvävningar – och någonstans i mitten det lo-fi-uttryck som blivit hans signum. Resultatet blir lika obekvämt som omskakande, men alltid med en total medvetenhet om var genialiteten slagit slint. ”See I got some stories / Hey why don’t you write that / Into a song maybe / Your fans will dig that”, sjunger han med lika delar sarkasm som panik på County. Han må reagera med barnslig envishet på vad världen förväntar sig av honom, men i farten lyckas han ändå erövra fler musikaliska dimensioner än någonsin.