Tillsammans med diverse prylar är Santigold inkapslad i plast på omslaget av sin nya skiva. 99¢ hade lika gärna kunnat plockas upp från en fyndlåda som från skivaffärens hylla med senaste nytt. Lättillgängligt och färgglatt, redo att möta din utsträckta hand. Men under plasten är albumet en tankeställare för både Santigold och för lyssnaren. Hur tillfredsställande kan en popartist få vara utan att förlora sig själv bakom fasaden som byggs upp? Omslaget sätter stämningen på en skiva där popmelodier samsas med politiska värderingar, allt i en blandning där Santigold stortrivs.
Precis som om du faktiskt hade hittat 99¢ i en fyndlåda lyckas albumet bli något oersättligt med små medel. Santigolds melodier inbjuder dig till att lyssna, utan att ställa krav, men har även mer djup för den som önskar sig sådant. Låtarna är alltjämt trallande, men det är tydligt att sångerskan använder musiken som en plattform för att få sina åsikter hörda och för att kunna berätta sin historia.
Som första singel blev Can’t Get Enough Of Myself tongivande för resten av plattan. Där leker Santigold med hybrisen som är obligatorisk för en världsstjärna. Texten är översållad med meningar som ”I’m my biggest fan and I can’t get enough”, och när hon pratar om sitt påstådda självförtroende kan man inte annat än att lita på henne. Det är inte mycket på albumet som är överflödigt, utan varje beat och varje melodislinga är träffsäkra byggstenar till väl uttänkta poplåtar. Med sig på albumet har hon popmusikens toppskick, däribland Vampire Weekends Rostam Batmanglij och hitmakaren Patrik Berger, men det är främst Santigold själv som står för underhållningen. Den röda tråden är hennes kraftfulla stämma som rör sig runt låtarna och för dem i rätt riktning. Santi Whites styrka sitter mycket i just rösten och det är fint när den tas till vara på. Ibland kan det kännas som att den göms alltför väl under effekter, men speciellt på Before The Fire återtar den sin rättmätiga plats. Här hörs en långsammare Santigold som är minst lika härlig att lyssna på som i popexplosionerna.
Annars är det främst i de rivande energibomberna som Santigold briljerar och det är de som ger 99¢ dess personlighet. Exakt vad hon vill med albumet är svårt att sätta fingret på – om hon hade fokuserat mer på det politiska hade skivan känts klarare och mer helgjuten. Nu får man snarare känslan av att hon försökt göra alla nöjda, och frågan är om Santigold är så ärlig mot sig själv som hon vill framstå. I vilket fall 99¢ en av de genuinare popskivorna som släppts på sistone och den är uppfriskande i tanken att inte vilja placera sig i ett fack. Melodierna är poppiga och peppande och att lyriken allt som oftast är politisk korrekt kan ju bara ses som ett plus i kanten på en mycket duglig popskiva.