Sarah Klang: ”ABBA är min enda konkurrent”

Sarah Klang kommer själv från Göteborg och det är mäktigt att få spela på stadens, kanske till och med Sveriges, största musikevenemang.

– Det känns så bra. När jag var 19 hade jag en lapp över min säng där det stod ”om jag inte spelar på Way Out West innan jag är 30 så tar jag livet av mig”. Jag har inte kvar den, men jag vet att jag hade den där, vilket är så jävla mörkt, men också jävligt roligt. Jag har under den här tiden börjat bli så flummig när det kommer till universum och sånt – ”Lägg ut tanken där, så växer ett frö bla bla bla” – en sån sjuk människa har jag börjat bli. Ibland är det svårt att se att jag faktiskt har gjort vägen hit, det är inte som att det bara hände på en natt. Fast det gjorde det ju typ också – jag vet inte, jag tycker det är helt sjukt.

Stort.

– Men sen måste man också tänka att det inte är så jävla stort, man får ta ut sitt huvud ur röven lite. Det finns andra saker att göra i livet. Det som är mitt jobb nu, alltså musiken, är ju Sarah Klang AB, jag är ju produkten. Man blir lite knäpp och tänker på sig själv väldigt mycket, man får försöka släppa det och bara se det för vad det är, att det är roligt. Men det är också jättesvårt! Det är ju ens stora dröm och mål i livet, man tänker också att ”det här är sista sommaren jag får göra det här”. Så tänker jag jättemycket.

Så verkar däremot inte särskilt många andra tänka. Av opinionen att döma är det högst osannolikt att Sarah Klangs första turnésommar också ska bli hennes sista: sedan albumdebuten och succéframträdandet i På spåret i vintras har lovorden avlöst varandra. Glimrande recensioner av såväl album som liveframträdanden, en omfattande turné med stopp både ute i Europa och i USA, på South by Southwest i Austin, Texas. Countryns hemvist. Klang berättar att hon hoppas på att åka dit nästa år igen, oavsett om hon spelar eller inte. Hon och bandet hade kul – delvis för att det var sol och de drack öl varje dag, men också för att hon träffade många intressanta musiker och fick bekräftat att hon faktiskt rör sig i en viss genre, vars mer erfarna och etablerade utövare dessutom uttryckte att de tycker om hennes musik.

– De sa typ ”I like your stuff!”, det var inget mer än så – men det räckte. Att bara sitta och prata på engelska och prata musik var spännande, det var som när man fakeintervjuade sig själv på toan när man var yngre.

Nu för tiden är intervjuerna på riktigt. Det har gått ett knappt halvår sedan Sarah Klangs karriär tog fart, men hon berättar att hon fortfarande inte har hunnit landa i att musiken faktiskt är hennes jobb. Det känns konstigt att hon inte arbetar med, som hon säger, ”normala saker”. 

– När man är hemma och tar igen sig över en vecka känns det som att man har låtsassjukanmält sig på jobbet, man känner att ”fan, vilken dålig människa jag är”. Jag blir rastlös. På så sätt är det lite svårt att landa i att man inte har ett rutinliv längre.

Hon fortsätter:

– Hela det här ”att man är bluff”-tänket blir… Alla känslor som man har som ”vanlig” person, dem har man fortfarande kvar, även om man blir lite offentlig. De blir dubbelt så starka, så att man får ännu mer paranoia om vem man är, hur man framstår. Det är svårt att vara en jättesocial och ganska impulsiv person blandat med att vara väldigt ängslig och rörig, det går så dåligt ihop, det blir verkligen att man sitter och slår sig själv i huvudet. Det är som att ha en kemisk bakfylla hela tiden, du vet när man vaknar och tänker ”Vad sa jag och vad gjorde jag?” – så kan jag känna efter en spelning. En ständig kemisk bakfylla. 

När jag påpekar att det kanske är omotiverat att oroa sig så mycket för vad folk tycker när de bara tycker snälla saker, möter jag motstånd. Folk har visst sagt negativa saker, säger Klang. Inte i de stora medierna, säger jag.

– Okej, men jag googlar upp saker. Nej, okej – folk har varit så underbara och så snälla, de har fan fått en psykos. Jag har inte fått någon megakritik.

Tycker du att det är konstigt?

– Det är väl klart att man tycker det är konstigt, men sin självkänsla får man väl bara gå till en psykolog med, tänker jag, det är ju inte recensenternas problem. Det är som man har hört folk säga, ”jag läser det inte” – men det är väl klart att man läser det! Tänk själv att ingen, ingen, någonsin har skrivit eller nämnt dig någonsin i något sammanhang, och sen plötsligt gör de det, då är det klart att man är nyfiken.

Vad är det de borde kritisera då, som de inte kritiserar?

– Det tänker jag inte outa! Då kommer de att se det. Det är hemligt vad som är dåligt.

Sarah Klang tar en hemlighetsfull klunk av sin öl. Solglasögon på, som en filmstjärna, som en äkta kändis. Hur har hon förändrats sedan i höstas, innan albumrelease och tv-debut?

– Jag är gladare, men jag var glad den perioden också. Jag kan ändå känna att jag har blivit en lite bättre människa på något sätt, jag mår så himla mycket bättre när jag får göra detta, även om det också får mig att må ganska dåligt. Jag var ledsen av att ha restaurangjobb, jag var ledsen av att jobba i butik, jag ville göra detta. Det är väl den största skillnaden, att jag mår bättre och i och med det också har orken att ta tag i skit, typ boka en psykolog och sådär. Innan var det så jävla slitet, nu känns det som att jag kan ändra mer med mig själv, jag orkar göra det. Det är väl synd att det var tvunget att hända bra grejer för att jag skulle bli glad.

Hon tror däremot inte att musiken på nästa platta har påverkats märkbart av att hon har känt sig gladare. Kanske är framtoningen en aning gladare, men i grund och botten är det fortfarande samma känsla, mycket eftersom hon tycker så mycket om vad hon kallar för ”ABBA-konceptet”: att ha sorglig text med bitterljuv melodi. Jag frågar vad hon tycker om att ABBA ska återförenas.

– Det känns väl lite jobbigt, att de var tvungna att göra det nu när det äntligen går bra för mig.

Hon skrattar, men bakom ironin skymtar också en gnutta fullkomligt allvar.

– De är mitt enda hot. På riktigt. Nej, jag skojar! Det är lite psykopatiskt, den tanken – när Emil, min kille, berättade att de skulle släppa nytt, tänkte jag ”gör de det när jag släpper, då blir jag så trött på livet”. Men annars är det väl kul. Jag kämpar ju mot ABBA varje dag. Jag springer från dem. Jag skojar – jag skojar och jag inte skojar. Det är ju sant, de är min enda konkurrent.

Blir du lätt liksom –

– Tävlingsinriktad? Det tror jag alla blir men ingen vågar säga, det tror jag alla oetablerade artister som försöker ta sig in blir. Du hamnar i en värld där du ser samma jävla folk hela tiden – ”Här är jag med mitt nya projekt, här är jag med min nya låt, här är jag med min nya skiva” – då blir man till slut ”Ja, jag ser dig – gå. Nu kommer jag.” Jag tror att folk ljuger lite när de säger att de är så glada för alla andras skull. Det är de inte alls.

Samtidigt tycker Klang att det är befängt att tro att man kan tävla i musik. En publik kan inte bara ta till sig en artist, men i Sverige menar hon att bara ett visst antal artister kan ta sig igenom. Dessutom finns det bara ett visst antal ”coola grejer” du kan göra. Resten är skit.

– Det finns inga talkshows här, det finns knappt några tv-program. På spåret är väl typ det enda programmet i Sverige där musiker kan vara med och fortfarande ha creddig vibb. På spåret och Skavlan. Men Lotta på Liseberg, Allsång på Skansen… Jag skulle aldrig klara av att göra det, du måste gå runt i publiken och sjunga en jävla visa med dem. Det känns så nedvärderande som artist.

Sarah Klangs tv-karriär är halvvägs gången då.

– Efter Skavlan är den slut i Sverige, ja. Du kan ju lägga till att jag är högst medveten om att folk kommer se mig i Bingolotto om två år.

En kompis till mig sa att hon hade velat se dig i Så mycket bättre.

– Ah – eller Jills veranda. Det kommer aldrig hända. Och vet du varför det också aldrig kommer hända? Jag har aldrig blivit frågad – jag kan sitta här och säga det hur mycket som helst, men jag kan ju också bara hålla käften, för de har inte frågat mig.

På frågan vilka som hade behövt vara med i Så mycket bättre för att Sarah Klang skulle tacka ja, blir svaret först att hon aldrig hade tackat ja. Sedan: ABBA, Nina Persson. Kanske Lykke Li. Sist:

– Jag hade varit med om de gjorde ett program med enbart mig, Agneta, Frida, Björn och Benny. Nej – Yung Lean, ABBA, jag och Nina Persson. Då hade jag varit med.

Inte heller Melodifestivalen lockar. Tvärtom: det kommer aldrig att hända, någonsin. Om hon måste välja hade hon i så fall hellre varit programledare, med Kakan Hermansson. Får hon välja helt fritt hade hon lagt ner programmet. Ändå berättar hon entusiastiskt att hon gick i samma klass som en av dem som tävlade med Kopp choklad i Lilla Melodifestivalen år 2002.

Vad hon däremot hade velat göra är att spela på Conan, den amerikanska talkshowen med Conan O’Brien.

– Hellre Conan än Jimmy Fallon faktiskt, även om det känns som att Fallon är mycket populärare. Jag har alltid älskat Conan så mycket mer. Visst är det så? Ja, Jimmy är fake, tycker jag. Psycho.

Om Conan är drömmen, nästa lapp i taket – vad är i så fall den största utmaningen med musiken?

– Jag kan tycka att livebiten kan vara jobbig ibland, när det är många spelningar på rad. Det kan vara svårt att få upp peppen. Det tror jag är den biten som jag måste jobba mest på. Att inte vara rädd för att kanske ha samma mellansnack, att inte känna att det måste vara den bästa spelningen varje gång och bli besviken om det inte är det, att kanske våga göra ett tryggt gig någon gång.

Ölen är slut och det är dags för soundcheck, så vi bestämmer oss för att runda av och fotografera senare under kvällen, innan spelningen. Några timmar senare ses vi därför igen, backstage på Kulturbolaget, Malmös varmaste och sämst ventilerade konsertlokal. Sarah Klang sitter i fönstret på andra våningen och lägger ett tunt lager smink på samtliga bandmedlemmar. Nere på gatan börjar det bildas en kö, några pekar upp mot fönstret, påkallar vännernas uppmärksamhet: där är hon!

Sarah Klang vill inte bli fotograferad utomhus, det är för mycket folk; inte nerifrån gatan heller, av samma anledning. I stället hämtar hon vindruvor och ost från kylskåpet, bjuder på en öl, arrangerar tomflaskorna på soffbordet och sätter sig sedan mitt bland dem, en klase vindruvor i ena handen och en brieost i den andra. Renässans och rock’n’roll. En lekfull, knivskarp cowgirl. The saddest girl in Sweden. Tidigare, över ölen i solen på gågatan, berättade hon om hur det var att växa upp med indiemusiken:

– Som tjej skulle man alltid vara ”one of the boys” och för att passa in skulle man vara jättesmal och ha t-shirt och jeans och en jävla slacker-gitarr och vara skitsnygg utan smink. Det var frustrerande när man kände sig så inte-sån.

Där hon sitter bredbent på soffbordet i en korpsvart långklänning, omgärdad av tomma ölflaskor och med en ostbricka i knät, är det enkelt att konstatera: Sarah Klang är fortfarande inte sån. Hon är mer.

Intervjun är tagen från Festivalryktens papperstidning Rumours #7.