Det är lätt att driva med Sarah Neufeld. Den kanadensiska violinisten, mest känd för sitt medlemskap i Arcade Fire, postrockbandet Bell Orchestre och fjolårets fenomenala samarbete med Colin Stetson, har just flyttat till Brooklyn på halvtid. Där äger hon en nystartad yogastudio i Williamsburg, med kall rumstemperatur (tänkt att fördjupa koncentrationen) och trägolv. Ett års medlemskap kostar 8500 kronor. Utöver det gör hon långsam och meditativ musik som går hem hos en smal publik. Hon är därmed exakt den rika Brooklynhipster som amerikanska musikmedier lärt sig att älska. Ett lätt byte för raljanta kommentarer.
Hennes musik är dock värd att ta på allvar. Influerad av klassisk minimalistisk musik, som Steve Reich och Philip Glass, skapar hon utsvävande violinepos som kan försätta vem som helst i trans. Nytt för den här gången är att hon lyfter fram saker ur Arcade Fire-ryggsäcken och kombinerar de flytande ljudmattorna med intensiva trummor och sång. En korsbefruktning mellan Music for 18 Musicians och indierock.
Till en början fungerar det bra. Titelspåret slår an tonen med sina kaxigt dramatiska och hackande rytmer. We’ve Got a Lot är dansant, doftar av folkmusik och påminner bitvis om Björk. Mittenspåret The Glow är albumets musikaliska mittpunkt och finaste stund. Tankarna förs än en gång till Steve Reich, men också till den avantgardistiska producenten Oneohtrix Point Never. Fjäderlätt pizzicatoplock går över i sakral körsång som sköljer över en som en varm våg. Det är lite knepigt att ta till sig, men när tröskeln är passerad är det väldigt givande.
Därefter börjar det spreta. Andra halvan av albumet känns som en dumpningsplats för allt det vilda, ostrukturerade och ogint repetitiva som inte får utrymme i hennes andra projekt. Chase the Bright and Burning är en ofokuserad utsvävning, en seans utan mål. From Our Animal är en hetsigare och sämre version av The Glow. Framåtrörelsen är borta. Kvar finns bara skavande kringdriveri.
Hade de spåren skurits bort hade det varit en utmärkt skiva. Avslutande Where the Light Comes In återgår till den klassiska minimalismen, mer än något annat på skivan, och avslutar med värdighet. De sista tonerna viskas fram, bildar en liten vindpust och flyger iväg.