Satellite Stories
Hultsfredsfestivalen, 15/6-2013

Parallellerna till förra årets Hultsfredbokning, French Films, och årets Satellite Stories är tydliga. De är från Finland. De spelar väldigt uppsluppen, dansant indiepop. Båda placerades på den minsta scenen. Men där French Films undviker den allt för glättiga ytan sockrar Satellite Stories sina gitarrslingor till den grad att man mår illa. Repetitiva låtstrukturer som tillsammans med sångarens rörelseschema blir alldeles för tydliga för sitt eget bästa. Genom varje låt ser bandmedlemmarna alltjämt ut som att det de är med om är alldeles för bra för att vara sant. Och det borde det vara. Den relativt imponerande skaran människor som befinner sig i tältet för att se Satellite Stories dansar och hoppar om vartannat. När bandets frontman Esa Mankinen ensam spelar balladen Mt. Foreverest är det många som vaggar sina armar fram och tillbaka. Jag tänker att jag skulle kunna uppnå lika mycket musikalisk njutning genom att sätta ett brännhett strykjärn mot örat.

I Mexico finns det ett segment där allsångvänligheten potentiellt sett skulle kunna få hela Hultsfred att få sjunga med. När bassisten försöker mana publiken till att sjunga med i raden ”Let’s go to Mexico” slår det mig hur lik han är Karlsson på taket. Uppsynen, håret, hela hans rörelsemönster påminner om den manipulative mannen med propellern på ryggen. Till skillnad från Karlsson på taket så är Jyri Pesonen uppenbarligen inte lika bra på att få med människor på sina rackartyg, för publiken fortsätter klappa oförstående, trots uppmaningarna till att sjunga med. Kanske säger det något om promillehalten i de till synes glada människor som befinner sig i tältet. Jag vill tro det. Hur kan någon vara glad över det här?

Det är när Astrid Lindgren-referensen etsat fast sig för näthinnan som det slår mig: det här hör inte hemma på Hultsfredsfestivalen, det här är något som skulle kunna headlinea på Lilla Melodifestivalen. Jag föreställer mig att de cirka hundra människor som står och hoppar inne i tältet är peppande, förlåtande föräldrar. Men illusionen bryts när Esa Mankinen hoppar i takt till det eskalerande gitarrspelandet, ännu en gång. Det går sakta upp för mig att det inte finns någon kuckelimuckmedicin i världen som hjälper mot det illamående Satellite Stories framkallar. Det är då jag lämnar spelningen. Jag lämnar Hultsfredsfestivalen. Jag ser mig inte ens om. Det jag just har bevittnat är alldeles för hemskt.

Foto: Alexander Tillheden