Savages kommer alltid med tydliga instruktioner. På de tidiga spelningarna satte de upp lappar om mobilförbud i publiken, debutalbumets omslag bar ett manifest, medan titeln var en auktoritär uppmaning i sig – Silence Yourself. ”The world is with me, and you’re coming for a ride” sjöng Jehnny Beth medan hon ledsagade lyssnaren som en karismatisk diktator. Tre år senare är den Joy Division-kyliga nihilismen utbytt mot en lika Joy Division-kylig existentiell lycka. Adore Life, är Londonkvartettens nya befallning till omvärlden. På sitt andra album låter de lika konfrontativa som vanligt, men mänskligare än någonsin.
”People are awkward with love”, sa Beth i en intervju i november. ”And someone who loves you, someone who you love, I’m awkward with that — I’m still learning. But fucking hell, it feels good.” Repliken hade lika gärna kunnat vara textrader från Adore Life, och Adore Life hade lika gärna kunnat heta ”Adore Love”. Det är ett album om kärlek. Under de tio låtarna hinner Savages på samma gång ifrågasätta den, lida under den, cyniskt genomskåda den – men i slutändan alltid försvara den till döds. ”This is what you get when you mess with love!” är första meningen i T.I.W.Y.G. medan varenda trumslag blir ett knytnävsslag. Beth är på många sätt en perfekt sångare, vars starka känsloyttringar matchas perfekt av instrumentationen – drömsk och kraftsamlande i ena stunden, senare tillräckligt euforiskt krigsförklarande för att kunna passera på det senaste Sleater-Kinney–albumet.
Savages nya vördnad inför Livet är den man bara kan greppa om man konfronterats med dess motsats. På nästan-titelspåret Adore formulerar de en känsla som få kan sätta fingret på: ”I understand the urgency of life […] I adore life / Do you adore life?”. Det är så ”tänkte leva life” som ett kargt postpunkband någonsin kommer bli, där den trevande glädjen förstärks av allt som tidigare överskuggat den. Som en musikalisk version av Twitterkontot So Sad Today har Savages accepterat mörkret som en bit av sig själv. ”I am a sad, sad person! / Always been!”, utropar Beth på höjdpunkten Sad Person, med ett triumferande tonfall som hämtat från The Falls Mark E. Smith. Hennes texter har mycket att vinna på enkelheten, men ibland blir det också deras fall.
Att Adore Life mixats av Trentemøller har inte satt något uppenbart elektroniskt avtryck, men ibland hörs Savages hur som helst väja undan från sin upptrampade genre. Surrenders hårda bas- och syntslinga avslöjar exakt hur mycket bandet lyssnat på Liars, medan slutet av T.I.W.Y.G. rör sig i emo-territorier. Det är framsteg som aldrig hade kunnat hända på den Siouxsie-bokstavstroende debuten. Snarare är det i låtskrivandet de små problemen dyker upp. Det finns definitivt en färdig formel för hur en genomsnittlig Savages-låt byggs upp, och det skulle vara lätt att göra en parodi på bandet om man ville. På låtar som I Need Something New och When in Love kan man tidigt räkna ut hur de kommer att sluta – med en Jehnny Beth som frenetiskt upprepar deras titlar ut i oändligheten. Det är ett grepp som användes redan på debuten, men som ändå sammanfattar vad Savages handlar om. De höjer en knytnäve och vi följer efter.