Savages
Debaser Strand, 4/3 – 2014

En lapp som Savages låtit sättas upp över hela lokalen förkunnar att det råder förbud på mobiltelefoner i kväll. Att fota och filma tar fokus från spelningen och de vill göra varje spelning minnesvärd. Absolut ligger det något i det. När vissa strävar mer efter att få den perfekta mobilbilden än de strävar efter att få den perfekta konsertupplevelsen går mycket förlorat, men samtidigt ligger det något konservativt i önskemålet. Nu var varken jag eller bandmedlemmarna med när det gällde, men själva idén till bandets musik är en klassisk revival-idé: de är helt enkelt så starkt influerade av 80-talets postpunkscen att de mycket väl hade kunnat komma direkt från den. Att be publiken att inte plocka upp mobiltelefonen under spelningen förtydligar den idén.

Effekten är dock god när publiken fokuserar mer på musiken. Lokalens trånga känsla är perfekt för bandets garagerock och så fort folk blivit varma i kläderna blir det en svettig spelning på bästa möjliga sätt. Stämningen som Savages sänder ut från scenen är så intensiv att den hade kunnat få en folktom lokal att koka, så det relativt packade Debaser Strand kan omöjligt värja sig från bandets energi. Sångaren Jehnny Beth går bevakande runt som ett vilddjur på scenen, spänner ögonen i publiken och pendlar gungandes med tyngden från ett ben till ett annat när hon sjunger. Hon är inte den typiske frontpersonen, hon är gravallvarlig och mystisk utan att vara för svår, nästan lite farlig. Resten av bandet är lika karismatiska, främst på grund av att de är så tajta musiker. Trummisen Fay Milton och basisten Ayşe Hassan är så tätt knutna och skapar en sådan rytmisk grund att resten av bandet hade kunnat göra praktiskt taget vad som helst och slutprodukten hade ändå blivit bra.

En annan konst som Savages behärskar är att utan problem gå från en vägg av ljud till endast en ekande trumma, något som bland annat får en grabb i publiken att entusiastiskt vråla ut “ha wöööööh, wrrrööööh!” rakt ut i tystnaden. Två gånger. Publikens gensvar är i allmänhet starkt och stundvis vill applåderna inte ta slut.

Spelningens klimax blir när debutsingeln Husbands följer upp fenomenala She Will och när allt blir svart tillsammans med det sista taktslaget önskar jag nästan att spelningen abrupt ska ta slut där och att bandet ska ha gått av scenen när scenen tänds upp igen, bara för att det inte kan bli bättre än så. Som tur är besannas inte min önskan, då vi i så fall hade missat den oförglömliga avslutningen där Beth först uppmanar oss att om vi känner oss osäkra på oss själva “then look around and think for yourself ‘are everyone around me cunts?’” innan hon upprepande och nästan lite naivt mässar “don’t let the fuckers get you down” i låten Fuckers. Ett uppkäftigt avslut som är talande för bandet i stort.