Kägelbanan
Savages
Stockholm, 6/3 – 2016
Publicerad: 9 mars 2016 av
Nike Rydberg
8
Savages har besökt oss tre gånger tidigare, men det är sällsynt att få se kvartetten i sitt naturliga habitat. Första Sverigespelningen var i ett soldränkt tält ute på Hultsfred Stoxa. Där låg den parallellt med decibelentusiasterna i My Bloody Valentine, och förra årets Way Out West-besök skedde under ungefär lika oklädsamma omständigheter. Men Savages har sedan dag ett och förstasingeln Husbands varit ett beryktat liveband. Alla som infunnit sig på Kägelbanan den här kvällen förstår precis varför.
Redan under inledande Surrender uppenbarar sig ett band som är ännu smutsigare, mer oljudande och energiskt än på sina album. Debuten Silence Yourself och nyanlända Adore Life är lika representerade i setlisten, och det blir tydligt att de båda ligger under brandfiltar – det är inför liveformatet som Savages har skrivit sina låtar. Den massiva ljudbilden byggs hela tiden upp på de mest genomtänkta sätt, utan att för den sakens skull kännas mindre levande. Genom en sömlös övergång transporteras den dynamiska I Need Something New till den mer Liars-pulserande Evil. Blivande postpunkklassikern She Will avslutas med ett utdraget noise-outro, som om det runt hörnet fanns ännu ett MBV att överrösta.
Gemma Thompson tittar sällan upp från sina pedaler och under Hit Me får hon gitarren att låta som en kulspruta. I de små låtluckorna fortsätter Ayse Hassan att hoppa upp och ner i samma takt – som om hon aldrig, egentligen, vill behöva sluta spela bas. Jehnny Beths blick utstrålar samma gravdjupa sorg som i musikvideon till Adore, men precis som i videon får den snarare manifestera hennes livsdyrkan. Varje gång hon höjer näven skymtas ett intatuerat hjärta på underarmen. ”If you don’t love me, don’t love anybody” och ”This is what you get when you mess with love” är två av stroferna som upprepas som om de vore hennes allra sista.
Den sistnämnda ropas rakt ut av hela den medelåldersdominerade publiken. I Stockholm, på en söndag. Lagom till Adore, ett av kvällens extranummer, har Beth hunnit ta makten över alla i lokalen. Alla utom en person: galningen som bryter den vibrerande tystnaden med ett nervöst ”woo!”. Responsen blir ett aggressivt kollektivt hyschande. Sedan får Beth sätta punkt för låten på riktigt. ”I adore life”, sjunger hon, genom ett motvilligt roat leende.