Savages
Way Out West, 13/8 – 2015

Samtidigt som de första besökarna börjar trilla in i Slottsskogen för att avnjuta en av de ytterst få varma dagar vi blivit tilldelade under den annars undermåliga sommaren har Savages byggt upp en iskall atmosfär i Linnétältet – som en portal från Göteborg till hjärtat av Arktis. Inte bara är vädret i bandets opposition, men blev dessutom tilldelade en brutalt tidig speltid, vilket minst sagt gav postpunkbritterna en del att tackla.

Redan två låtar in har Jehnny Beth lyckats vira publiken runt hennes finger. Det vampyriska scenuttrycket tillsammans med resten av bandets karga och explosiva toner lyckas ändå hänföra den morgontrötta och solhungriga publiken – men det är trots allt omöjligt att inte charmas av den fantastiska gitarrslingan i slutledet av City’s Full. Efter att ha blivit golvade och sänkta släpper Savages lös fyra färska låtar från kommande fullängdare, där det både leks med polyrytmer och förödande ljudväggar. Viss styrka tappas efter den väldigt ingående förhandsvisningen på hur uppföljaren till Silence Yourself kommer låta, men som det scenproffs som Beth är klättrar hon ut i publiken och tillbringar ett par minuter ståendes upplyft av en större mängd händer och kraxar som en döende fågel – och styrkan är tillbaka med full kraft.

Efter tre käftsmällar i rad, där Hit Me, She Will och Husbands lämnar lika stora handavtryck i ansiktet av Linnétältet lämnas vi till sist med den antemiska niominutersjätten Fuckers, där det bjuds på lite rundgång, lite kung fu-handrörelser från Beth och en tung mängd körsång som gärna hade fått fortsätta ända in i solnedgången. Det är först vid “we can fight until we’re dead / don’t let them walk upon your head / and we can drive away from town / don’t let the fuckers get you down” som soljuset utanför går att bearbeta igen, för helst hade jag stannat inne i Savages iskalla dimension för evigt.