Merparten av låtarna på SVIIB skrevs sommaren innan ena halvan av School of Seven Bells, Benjamin Curtis, diagnostiserades med lymfkörtelcancer. Ett år senare fanns han inte mer, och kvar fanns de låtar som han och duons andra halva, Alejandra Deheza, skapade den där sommaren innan allt hände. Benjamin Curtis kommer aldrig tillbaka, men på SVIIB känns han mer levande än någonsin.
Tillsammans med M83-producenten Justin Meldal-Johnsen har Deheza gett liv åt de låtar som duon skrev under sin sista sommar tillsammans. SVIIB är lika mycket ett uttryck för enorm saknad som det är ett stilla accepterande av vad som har skett. Det här är inte låtar som grämer sig i sorg, utan låtar som osar optimism och stolthet över den tid deras skapare hade tillsammans. ”Here’s to our next 1,000 years” skriver Deheza i skivkonvolutet, något som genomsyrar varenda spår på SVIIB.
Även om många av de drömska spåren textmässigt behandlar alldaglig kärlek, så är det i samspel med de drömska ljudmattorna som albumet får sitt uttryck. Det uppstår liksom en diskrepans mellan det som sägs och inte sägs, och som i sin tur får en oerhörd genomslagskraft. Diffus shoegazeharmonik och klubbiga syntar i symbios ger albumet ett uttryck som förhöjer allt runtomkring, allt som har hänt för att det här albumet skulle kunna bli till, och sätter det i ett slående vackert sammanhang.
Från inledande syntpärlan Ablaze till den betydligt mjukare Music Takes Me så skriker albumet estetisk skönhet, och det hade det gjort även om inte om hade varit. Ljudbilderna är smidiga men ändå pampiga, tystlåtna och samtidigt högljudda. Någonstans är det kanske också en typ av terapi, att öppna upp Curtis dator och färdigställa allt de gjort tillsammans. Att få ett avsked, som i slutändan kanske mer känns som en hälsning – titta, jag gjorde klart det.
Precis som Darren Aronofskys filosofiska film The Fountain så handlar SVIIB om att på något sätt acceptera döden, att låta den komma, men att inte förgöras utav den. ”This is our time / And our time is indestructible”, sjunger Deheza på avslutande This Is Our Time. Det här är ett album som speglar både den tid som har varit och den som är nu, för i och med SVIIB lever Benjamin Curtis fortfarande.