Två brutalt svåra artister har skapat ett brutalt svårt album, där det kortaste spåret klockar in på 9:20 och där en gnista hopp är lika sällsynt som ett förstahandskontrakt i Stockholm. Men vem förväntade sig egentligen att det här skulle vara lättlyssnat? Scott Walker och Sunn O))) (uttalas blott ”Sunn”) är båda ökända för att vara totalt kompromisslösa när det gäller sitt sound. Många tror fortfarande att Sunn O))) är ett dåligt skämt, ett gäng gitarrister utklädda till munkar som tävlar i att försöka spela gitarr i så låga frekvensregister som möjligt. Med sina atmosfäriska och monotona ljudväggar har de länge hypnotiserat eller irriterat de som orkat sätta sig ner för att lyssna på deras resor genom svärta och eter. Och Scott Walker, som numera låter som om Antony & The Johnssons dött och börjat framföra musik live från helvetet, har under 2000-talet skapat den kanske obehagligaste musiken jag någonsin hört. Men det är ju just därför som jag verkligen längtat efter Soused, och till min stora glädje slipper jag bli besviken. Albumet är allt jag kunde ha hoppats på.
Skivan är en del Sunn O))) och en del Scott Walker, de olika elementen i musiken kan relativt enkelt spåras till respektive musiker. På sätt och vis så skapar artisterna ingenting nytt utanför sina comfort zones på Soused, men de presterar bägge på ett helt fantastiskt sätt. Och det är egentligen helt sjukt att prata om att Scott Walker har en ”comfort zone”, det finns absolut inget bekvämt med hans konstnärliga uttryck: den hängivenhet med vilken Walker letar efter intressanta, varierade och skräckinjagande ljud får nästan betecknas som manisk. Samma sak gäller Sunn O))), som inte direkt är kända för att vara lättlyssnade eller ta genvägar.
Vad viktigare är, de två ljudbilderna trivs tillsammans som bullar och mjölk, ifall bullar och mjölk nu serveras i dödsriket. Scott Walkers excentriska och ryckiga musik är som gjord för att sväva ovanför, eller kanske snarare punktera, Sunn O)))’ s svartmuskiga gitarrsoppor. Precis som är fallet med all musik som Sunn O))) producerar så låter den avsevärt mycket bättre genom högtalare än i hörlurar. Gitarrerna ter sig inte lika fylliga utan en akustik att interagera med, och de avnjuts därför bäst genom att de får vibrera i ett fysiskt rum på hög volym. Som en kompakt och glödande svart dimma så skänker Sunn O))) lite välbehövlig värme till Scott Walkers isande sångröst, utan att beröva denna på det hemsökta obehag som gör att jag älskar hans musik.
Soused känns i grunden mer som ett Scott Walker-album än ett Sunn O)))-album. Musikstyckenas strukturer känns igen från The Drift och Bish Bosch, och så även den excentriska produktionen där ljud och oljud hoppar upp ur mixen likt stenskott. Det betyder såklart inte att Sunn O))) helt sitter i baksätet under skivans gång; deras gitarrmattor utgör i de flesta fall själva fundamentet som Walker står på, och de tar över helt på visa ställen; som under den andra halvan av Bull där de låter sin ökända dronemusik blomma ut ostört i flera minuter. Resultatet är musik som blir till en resa, eller kanske en målning. Texterna är färgstarka men fokuserade, vilket förstärker känslan av att albumet är en upplevelse i sig mer än ett soundtrack till ditt vardagliga liv. Ja, jag skulle nog hur som helst inte vilja leva det liv till vilket Soused är ett soundtrack.
Brando inleder albumet med en passage som låter närmast harmoniskt, om det inte vore för de gälla gitarrsticken som river hål i ljudbilden på ett högst icke-harmoniskt sätt. Walker sjunger om den gnistrande vita Missouri-floden med fröjd i rösten, men den bedrägliga harmonin ger snart vika för Sunn O)))’s malande feedbackljud, en pulserande moogsynt, och textrader om att förtjäna våld och bestraffning. Paranoian skruvas upp än mer på nästkommande spåret Herod 2014, där mer eller mindre fruktansvärt obekväma texturer av oljud kommer och går under ett åskmoln av släpande gitarrdistortion. Bull är det mest lättillgängliga Scott Walker eller Sunn O))) presterat på flera år. Detta säger visserligen mer om artisternas tidigare musik än om sagda musikstycke då det är 8 minuter långt och delvis framförd på latin(?). Men ändå. Det har en refräng. Och när Sunn O))) spelar riff över ett metalliskt trumkomp medan Scott sjunger tydligt artikulerade textrader så är det det närmaste albumet kommer att låta som rockmusik.
Men det här är självklart inte rockmusik, vilket blir tydligt när Fetish gör entré med sina industriella ljud och mardrömslika stråkarrangemang som påminner som The Drift’s absolut bästa stunder. Texten berör extrem objektifiering: “The body, including the face/on a bed in the dark, without interruption” sjunger Walker, innan allting urartar i något slags totalt vansinnigt men ändå kontrollerat breakdown av intensiva trummor, atonala gitarrer, och vad som skulle kunna vara ett distat blåsinstrument. Lullaby är en värdig avslutning med albumets kanske starkaste text och sångprestation. Varje musikstycke här har en stark egenart, men är samtidigt tveklöst en del av samma helhet.
Svårlyssnat, ja, men framförallt mästerligt. Och ärligt talat, om vi inte ibland hade utmanat oss själva när det gäller musik så hade vi väl fortfarande gått runt och nynnat på barnvisorna vi sjöng på våra förskolor. Soused är ett fantastiskt album skapat av fantastiska musiker, och om det är pretentiöst så är jag väl pretentiös. Ett tips är att lyssna på Sunn O)))’s Monoliths and Dimensions och Scott Walkers The Drift för att få en bättre uppfattning om hur Soused kommit till, samt uppleva två underbara moderna kompositioner. Det här är en sorts musik som har sin egen logik och dramaturgi, som verkligen är svår att kategorisera, men just därför är så spännande. Ett av årets absolut bästa album i mina ögon.