Det finns ingen humor kvar hos Screaming Females. Alla lekfulla, Dinosaur Jr.-doftande riff som förra skivan Ugly totalt kryllar av, är utbytta mot tråkiga grunge-vibbar. Ni vet, Pearl Jam post-millennieskiftet typ av grunge. Inte ens den roliga, noiserockiga sortens grunge kan de bjuda på. Marissa Paternosters förmåga att kombinera helt okontrollerade gitarrdelar med sångmönster som har noll relation med varandra var någonting som borde avundas, men spelar nu ingen roll i Rose Mountains ljudbild. Helt oprovocerade skrik från ingenstans och refränger från tidigare hits som ljuder något så otydligt som ”I’m a rotten apple!” om och om igen finns inte heller. På Rose Mountain finns bara seriositet och allvar.
Till bandets fördel behöver inte det vara någonting exklusivt dåligt, även om seriositet inte är det roligaste ordet att tilldela ett tidigare punkigt indieband. Visst, lite av det lekfulla och konstiga som kännetecknar dem finns fortfarande på låtar som Burning Car och Triumph, även om det låter avskalat och långt ifrån så ungdomligt som det gjort tidigare. Istället finns guldkornet bland låtarna som inte har någon sorts relation till tidigare material. Ripe, en av låtarna som tar grunge-soundet ännu längre och utvecklar det till utblommad stoner-rock, är Rose Mountains kanske starkaste låt. Energisk, fruktansvärt snyggt gitarrspel och full av läcker dist. Lite av stoner-rock-känslan är tack vare Matt Bayles, som varit ansvarig för produktionen av The Sword och Isis, vilket är ett väldigt oväntat val av producent med tanke på hur fruktansvärt bra det blev när Steve Albini (Nirvana, Pixies) fick vara ansvarig för Ugly.
Däremot kan en fråga sig om ens herr Albini hade lyckats få skivan att låta mindre tråkig. Låtar som titelspåret, eller Hopeless (som är en oväntat bra beskrivning av låten i sig) får en snabbt att bli less på hur sega och trötta de har blivit överlag. Ända sedan deras förstfödda Baby Teeth som fyller nio bast i år har ändå energin varit konstant: oavsett om låtarna varit punkiga eller om det bara har varit Marissa Paternoster som leker med sitt pedalbord för att göra bästa möjliga oväsen har de alltid känts levande. Även när bandet försökte återuppfinna sitt eget kreativa hjul på 2013:s Chalk Tape var de på en energisk topp, trots att låtarna är sjukt experimentella – men oerhört intressanta.
Det är inte dags att dö ut än, Screaming Females. Ni har fortfarande chansen att undvika den tråkiga, vuxna sellout-kulan med erat namn på. Tills dess tänker jag dansa till de genialiska riffen på Ugly och sakta förtränga det här.