Det mest centrala temat i Seinabo Seys debutskiva är hjärtekross och hon redogör smärtsamt träffande för topparna och dalarna i processen att komma över någon som inte besvarar ens känslor. Från förälskestadiet i Poetic med ”I lose my breath for you and I don’t want it back”, desperationen i Words ”All I had, all I am and all I wish to be, to be part of your harmony”, nu-äntligen-är-det-över-känslan i Still och återfallet i basbaserade You med den hjärtskärande raden ”I need you so I will stay, yes I will be standing right where you left me until you look my way”. Tydligt och pedagogiskt visar Seinabo på översvallande känslor som det aldrig går att få rätsida på, på uppgivenheten och bristen på logik i kärlek.
Allra vackrast blir det i tidigare nämnda Still, en helt fantastisk post-krossat-hjärta-låt uppbyggd av en akustisk gitarr och pianoackord, med Seinabos hoppfulla röst som närmast rent av skriker i ansiktet på den som krossade hennes hjärta: ”I still remember me before you, I will no longer need your rescue, I still remember me before you, I’m no fool tell them I’m no fool”. Hennes texter slår i princip alltid en i magen om man vet hur det är att ha älskat någon som inte älskar en tillbaka, om man känner till känslan av att skrika så hårt in i kudden av sorg att stämbanden nästan går sönder.
Sju av tolv spår på skivan har tidigare gått att höra på hennes tidigare EP:s For Maudo och For Madeleine och det märks att hon gärna faller tillbaka på det välkända och trygga, både i valet av låtar och i utförande. Inledningsspåret är fjolårets hit Younger och majoriteten av de nya låtarna har element och uppbyggnader som liknar det hon tidigare skapat. Högt och lågt bland låtarna blandas friskt och låtföljden på albumet är inte särskilt snyggt uppbyggd – det är inte det att det känns hastigt hopslängt utan snarare att låtarna inte kompletterar varandra på det sätt som de förtjänar.
Men det finns undantag, som powerballaden Ruin och det mest experimentella, kaxiga spåret på skivan titulerat Who, där hon leker med synthesizers och snabba trummor och använder rösten på ett sätt som skiljer från hennes vanliga soulröst. Valet att avsluta med smäktande Burial från For Maudo är även det klokt, när låten om hennes pappas bortgång knyter ihop ett album om sorg och hjärtekross perfekt. I Burial både minns hon och går vidare och det känns som att hon når någon sorts katarsis när hon vänder ryggen mot det som plågat henne, vänder sig mot bättre platser – kungadömen, marscherande trummor och frihet.