Seinabo Sey
Uppsala, 10/4 – 2015

Seinabo Sey berättar i ett ödmjukt mellansnack om hur hon varit nervös inför kvällens spelning i Uppsala. Det är premiär för vårturnén och hela Konsert & Kongress, en maffig lokal med endast sittplatser, är slutsåld. Men så landar hon i konstaterandet: “det är ju bara att gå ut och sjunga”.

Det är precis vad hon gör – och hon sjunger oss av stolarna. Rösten lägger sig direkt som en tjock rök över lokalen och fyller upp alla dess vrår. Seinabo har en sådan röst som vecklar ut sig åt rätt håll i alla lägen, den är varm och vänlig samtidigt som den är cool och kaxig. Inte som i att det blir en uppvisning i sångteknik utan djup, utan rösten är en full manifestation av hennes uttryck och spolar bort alla problem som skulle kunna tänkas uppstå av att texterna som hon sjunger kanske inte är de mest intressanta. Det souliga uttrycket fortsätter att utvecklas i de spår hon presenterade på sina första singlar och det känns faktiskt inte överdrivet att dra paralleller till klassiker som Nina Simone och Aretha Franklin, eller en modern gigant som Adele.

Inleder konserten gör Pistols at Dawn tillsammans med vad som kommer att spela en nyckelroll under konserten, nämligen en magnifik ljusshow. Den förstärker musikens alla nyanser och får publiken att dra efter andan både en och två gånger. Pistols at Dawn blir mycket tack vare den ett lyxigt James Bond-nummer och ett nummer i världsklass.

Halva konserten rullar sedan på med nytt material från EP:n For Maudo som släpptes i dagarna, två av hennes mindre kända låtar från den tidigare For Madeleine samt en halvfärdig låt som sjungs a cappella eftersom inget komp ännu har skrivits. Sedan, under hiten Hard Time, lyfter bokstavligen lokalen. Det börjar med att två längst fram i den sittande publiken ställer sig upp, sedan några till, sedan några till. Som i en dominoeffekt står snart alla i lokalen och här någonstans är det som att någon slår undan benen på Seinabo, som hela tiden stått stabilt och stilla på två fötter. Hon faller inte, nej långt ifrån, men öppnar upp sig totalt. Efterföljande Burial tillägnas hennes framlidna pappa och trots en bländande sånginsats så slutar hon sjunga då gråten sätter sig i halsen. Det anmärkningsvärda här är hur noga hon ursäktar sig, som att vi på riktigt har något emot de spontana känslor som Seinabo utstrålar. Men så är hon ju också en artist som verkar ständigt förbluffad över den överväldigande respons hon får.

Efter en avskalad cover på Clean Bandits Rather Be avslutar hon med Younger och ber denna gång publiken att ställa sig upp. Som att det behövs, som att den inte skulle gjort det ändå. “Det är ju bara att gå ut och sjunga” – ja, ibland räcker det väldigt långt. Under konserten rör hon sig knappt en centimeter och det är ingen vild gissning att hon rent musikaliskt kan växa ännu en bra bit. Men när Seinabo Sey bara går ut och sjunger så sker det ändå stordåd.