Selebrities är ännu ett av synthpopbanden som ihärdigt försöker hålla den långsamt döende new waven vid liv. Åttiotalets och new wavens glansdagar är över men band som Selebrities, Lightning Dust och Austra, för att bara nämna några få, kämpar för att hålla den levande. Selebrities släppte 2011 sitt debutalbum Delusions som precist fångade essensen av gotisk electropop, synthpop och new wave. Det som på Delusions var hårt och rått och postpunkigt är på Lovely Things, bandets andra album, skört och bräckligt. Lyriken är sårbar och äkta, synthslingorna stannar nästan läskigt ihärdigt ekande kvar i medvetandet. Det är samma sound som tidigare, men snäppet vassare.
Det är samma gitarrer och samma gripande röst som på Delusions, referenserna till New Order och andra synthpopband så som Yaz är fortfarande tydliga, men Selebrities verkar i och med Lovely Things ha utvecklat, och hittat, sitt egna, unika sound ytterligare. Detta visas speciellt på singeln Temporary Touch – den är besynnerligt vacker och extremt fängslande med en ny touch på 80-talsgitarrerna.
Den andra singeln Lovers är helt klart starkast på albumet – sångerskan Maria Usbeck sjunger om och om igen “I’ll never find another I’ll never find another I’ll never find another one like you one like you” och lyckas nästan löjligt simpelt pricka in ett hjärtekross som plötsligt känns så otroligt självklart. Det är just det, på Lovely Things lyckas Selebrities med något nytt – det känns. Det träffar rakt på, på ett sätt som de inte riktigt lyckades med tidigare.
Varenda låt på Lovely Things är sin egen, de följer inte samma mall, varje spår står ut från det andra, varierar både i tempo och komposition. Albumet är ett lyft från tidigare släpp, även om jag bitvis kan sakna det postpunkiga i det tidiga Selebrities. Det låter renare nu, vuxnare, på både gott och ont. Selebrities har växt upp, blivit stiliga. De fortsätter att bära synthpopen och new waven på sina axlar och de fortsätter att lyckas med att föra den vidare, uppenbarligen i vilken form den än tar sig an.