System of a Downs frontman Serj Tankian har alltid varit känd för sina politiskt laddade låttexter som ofta skildrar mänskliga rättigheter, orättvisor och krig. I sitt tredje soloalbum handlar det, som alltid tidigare, om just dessa saker. En nostalgitripp utan överraskningar signerat SOAD.
Som ett stort SOAD-fan känns det som att komma hem just med tanke på att det instrumentala är relativt likt det som spelades i moderbandet. Det är som att han återföder det i sitt eget soloprojekt, vilket har både positiva och negativa effekter. Till exempel finns de karakteristiska dragen, med sång i konstiga tonarter där gitarrerna följer med. Reality TV är en sådan låt. I Uneducated Democracy sjunger han om ett Utopia. Ett Utopia som enbart kan nås genom en slutgiltig revolution som ska få människor att bryta tystnaden. Texter som de här är typiska för Serj. Att han spinner vidare på det är nostalgiskt och det indikerar att han är en idealist av rang.
Medan många låtar känns rätt är det samtidigt många som känns tafatta och enformiga, nästan oengagerade. Defeaning Silence är en av få låtar som bryter från det hårda mönstret som följer albumet igenom.Harmonisk, med programmerade trummor som påminner om beatboxande under mellanspelen. Det är svårt att sätta ord på vad som är fel men det träffar helt enkelt inte rätt. Samtidigt så kanske det inte är av högsta prioritet, utan att det är själva symboliken, att han vill sända ett budskap, som är viktigast. Hans förmåga att skriva texter går inte att ifrågasätta. Det är det som håller det här projektet levande. Det och att han har en trummis vars stil påminner om SOAD:s John Dolmayan. Den korta, intensiva stunden i Figure It Out med endast bas och trummor är i princip det enda som får mig att haja till och le under hela albumet.