”setlisten är helt perfekt uppbyggd av både publikfavoriter från Smithstiden och solohits.”

Morrissey, Hultsfred

Betyg: 6/10

Att uppleva en popikon som The Moz livs levande live är ingen okomplicerad historia. Hur ska man förhålla sig till mannen, myten, legenden?

Man kan köa hela dagen för att få vara så nära honom som möjligt. Man kan kasta korvar på honom som protest mot hans nolltolerans mot kött. Man kan låta den perfekta setlisten riva upp ens pophjärta och trycka ned det i tygskorna. Eller så kan man se det som en helt vanlig jävla spelning av en grånande föredetting som lever på gamla meriter.

Vissa saker med hans framträdande är svåra att värja sig mot. Till exempel hur genomlycklig publiken är. Eller att setlisten är helt perfekt uppbyggd av både publikfavoriter från Smithstiden och solohits. Att inleda med Panic och First of the Gang to Die är sjukt starkt, och sämre blir det inte vad det lider. Everyday isLlike Sunday, I Know It’s Over, You Have Killed Me, There is a Light That Never Goes Out… Lilla popdöden.

Däremot är han fantastiskt dryg mot sina kärleksfulla anhängare. Han vandrar lite längs scenkanten och folk jublar över att han kommer närmare dem. Håkan Hellström hade lett mot sina fans, Moz betraktar dem med nonchalant min medan han smeker sin haka.

Särskilt extraordinär som liveartist är inte vår popgubbe. Som tur är för honom har han skrivit ett stort gäng briljanta låtar som är väl förankrade hos en hängiven publik. Det är det som bär upp den här konserten. Om jag skulle få säga en sak till Steven Patrick skulle det vara detta: Visa lite mer kärlek till dina fans, Morran, det är de som betalar dina sojabönor.

Foto: Magnus Olsson