“Lese majesty” härstammar från latinets laesa maiestas – sårad majestät. Förräderi. Kanske är det det som Shabazz Palaces uppföljare till 2011 års Black Up är. Hip-hopen har de senaste åren utvecklats och förändrats i ett rasande tempo. Genren har omfattat mer – särskilt med perifera akter som Death Grips – men ändå haft en stadig framåtrörelse med ett gemensamt mål. Ishmael Butler och Tendai Maraire har sagt “fuck it” till hela grejen och siktat rakt ut i rymden. Lese Majesty vänder inte kappan för någon än sig själv och är något så märkligt som ett lyriskt rap- och ambientalbum (men även ett, i allra största allmänhet, abstrakt konstexperiment.)
Jag räknar personligen Black Up som ett av 2000-talets allra bästa album. Minimalistisk hip-hop mötte experimentellt mörker medan Palaceer Lazaro rappade texter som inte liknade någonting. Även om experimentmentaliteten genomsyrade skivan låg sångstrukturerna som en vag fernissa över Black Up – aldrig tydlig; alltid närvarande. Lese Majesty frångår till stor del det här. Istället är det musikstycken som sömlöst flyter in och ut ur varandra där låtidéer bytts ut mot abstrakta rymdljud. Lazaros rap är inte heller den friflytande versmaskinen vi såg på Black Up. De är oftast en del av kulissen, som när han upprepande viskar “space” (?) på Colluding Oligarchs. Jag vill också bara poängtera det absurda i att Black Up bjöd på titlar som A Treatease Dedicated To The Avian Airess From North East Nubis (1000 Questions, 1 Answer) medan vi på Lese Majesty får gona oss i titlar som #CAKE och MindGlitch Keytar TM Theme.
När Ishmael Butler skriver låttexter gör han det med bilder som vridits till oigenkännlighet. Att rappa med metaforer är så klart inget nytt – Kendrick Lamar, Earl Sweatshirt och resten av hip-hopens majestät gör det mest hela tiden. Men inte som här. They Come In Gold blir en poetisk ordbok, där rader som “we converse in ancient languages” och “facts stated to enhance what is pre-born / with the white wale on the Prequod” hör till de märkligare och vackrare. Ishmaels egensinniga texter och kvalitéer visar sig så klart även på den träffande döpta Ishmael, vars inledande hälft för tankarna till ett vakuumförpackat sagoland. Ishmael låter som han har all tid i världen. Men det är dessvärre tiden som är den utmärkande Akilleshälen för skivan i helhet.
Tidigare nämnda MindGlitch Keytar TM Theme hade kunnat vara ett Kubrickianskt techno-mästerverk men når istället knappt kraven för att vara en hel låt. På sina 1 minut och 23 sekunder liknar det mest en skiss, och med 8 låtar på under 2 minuter är det ungefär där någonstans Lese Majesty som skiva landar. Det är en skiss och en ritning över något större. Det är en ambitiös skiva, stundtals helt otrolig – Forerunner Foray, They Come In Gold och Ishmael konkurrerar alla om att vara årets bästa låt – men går inte alltid hela vägen. Det finns för många sångfrön och för lite vatten att livnära dem med. Men det här är också en recension och ett betyg som präglas av enorma förväntningar. Att Lese Majesty inte fullt ut möter dem säger kanske desto mer om vilken viktig färgklick Shabazz Palaces är, till och med i dagens hiphop-klimat.