Avalon

Shame
Roskilde, 4/7 – 2019

Publicerad: 6 juli 2019 av Moa Björkman

8

Charlie Steen är ett kraftpaket utan broms. Frontmannen i alla postpunksvurmandes nya älsklingar, Shame, står barbröstad och förbannad på scenens monitorer och vet precis vad han håller på med. Han dirigerar sin publik till extas, kräver lika mycket av oss som vi får av honom. ”Enjoy yourselves!” skriker han gång på gång, med en blick som snarare menar ”dansa för helvete” än Roskildemantrat ”god festival!”. Steen vill ha sin publik disciplinerat kaotiska och trots att Avalon-tältet är aningen för stort är massan längst fram på sin spets. Han crowdsurfar så mycket att ljudteknikern blir en del av bandet, när denne gör sitt bästa för att hålla koll på mikrofonkabeln som far åt alla håll.

När Steen står på publikens axlar och skriker ”Shame, Shame, Shame… That’s our fucking name” är det ingen som ifrågasätter hypen kring bandet och debutplattan Songs of Praise. Shame är en ångvält till liveakt. Brockhampton är precis slut, Travis Scott spelar på Orange – ändå är det på postpunkbandet från London som genererar de hårdaste moshpitsen.

Bandet spelar fyra osläppta låtar som alla håller samma höga energinivå som det kritikerhyllade albumet. Den dedikerade publiken gör sitt bästa för att hänga på även de, trots att klockan närmar sig två och alla är dyngsura. Lite öl och punk håller en varm. När publiken får sina songs of praise lyfter energinivån till absurda nivåer tack vare Steens scennärvaro. Den, tillsammans med basisten som springer över scenen likt den gamla gympalektionsklassikern Idioten, är det som gör halva konserten. Den dånande postpunken och texterna om att vara anti det mesta skulle inte vara detsamma utan den.

Den indieosande hiten One Rizla bränns av med en otrolig energi och det är svårt att tro Steen när han spottar ur sig: ”My voice ain’t the best you’ve heard. And you can choose to hate my words. But do I give a fuck?”. Han verkar älska att stå på scen lite för mycket för att inte bry sig. Den tunga basgången i The Lick låter ingen stå still och han har helt rätt när han sjunger att ”Salutations are in order”.

En mindre scen, alternativt en tidigare speltid hade gjort spelningen nytta. Shames del i ekvationen är däremot mycket skicklig. Det är en liveakt i ordets rätta bemärkelse som är allra bäst under de mest förlösande låtarna. Den avslutande Gold Hole är konsertens höjdpunkt och regnet på våra kroppar har ersatts med svett. Efteråt går jag raka vägen bort till technoakten Blawan, för jag aldrig vill sluta dansa.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 2688 [name] => Shame [slug] => shame [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2689 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) )