Shamir Bailey, eller helt enkelt Shamir, har sedan han signats till stjärnskapande skivbolaget XL och släppt den krossande singeln On the Regular på kort tid blivit så omhuldad att det är ett under att han inte råkat ut för en smärre personlighetsklyvning (utöver den att han eventuellt är en mupp). En dag gick 20-åringen ut på gatan på Times Square i New York, såg sitt ansikte i enorm skala upptryckt på en vägg och tänkte “what the actual fuck?”. För bara ett år sedan satt han ju hemma i en dammig förort till Las Vegas och skrev country-inspirerade låtar på sin gitarr.
Det är lätt att förstå varför han fått ett så kraftigt genomslag. Efter ett tiotal raka lyssningar på On the Regular när den kom i oktober så ekade hans lekande lätta rap som en profets budord i huvudet: “yes yes, I’m the best, fuck what you heard, anything less is obviously absurd”, och så vidare. En låt som inte ens var tänkt att ges ut när den först skrevs, utan bara var ett kul experiment som råkade bli bra. Han hade sett framför sig reaktionen “åh vad gulligt, Shamir rappar”, men halkade in i livet som en av de mest omskrivna popartisterna utan ett debutalbum. Så nu är albumet här, med spaltmeter i ryggen skrivna av journalister som mest verkar förvirrade av att han är genderqueer.
Själv undrar han varför folk bryr sig, varför det är viktigt att definiera. Den avslappnade attityden till saker som för honom är självklara, är lika tydlig som på singeln. Det är som hans konserter, där han varje gång hoppar ut i publiken och delar ut kramar till sina fans. Som att han virkar saker att sälja som merch när han reser. Som att alla som intervjuat honom beskriver hur han omedelbart behandlat dem som en vän. Som hans relationship hotline, dit vem som helst kan ringa och personligen få relationsråd på Skype. För Shamir är det en enkel självklarhet att inte bete sig som en onåbar stjärna, för honom är alla stjärnor. Det är helt enkelt väldigt lätt att bli förälskad i Shamir Bailey.
På debutalbumet Ratchet avspeglas hans personlighet precis som den ska göra på ett konstverk. En pastellfärgad avspegling som tar avstamp i den discokult som på 80-talet omringade HBTQ-stjärnan Sylvester (som utanför den scenen huvudsakligen är känd för dansgolvsklassikern You Make Me Feel (Mighty Real)). Här kommer den som letar efter mer rap i stil med On the Regular att få leta förgäves, men i stället hitta färgglad electrofunk med studsande arpeggion, virvlande syntstormar och återkommande cowbell-breakdowns. En produktion som är spännande och som snarast för tankarna till dancepunkscenen på mitten av 2000-talet med namn som LCD Soundsystem och The Rapture.
Men produktionen är bara kläder för Shamir (som ju rimligen då också har en bra klädsmak), vars styrka ligger i en personlighet som skiner igenom musiken. Genom albumet visar han upp flera musikaliska sidor, såväl en Katy Perry-liknande tuggummipop på Demon som de minitornados han skapat på Make a Scene och Head in the Clouds som är snarlika varandra, varav den sistnämnda är klart starkast. Eller den senaste (obegripliga) singeln Darker som gränsar till att upplevas som en gnällig Disney-ballad, låt oss kalla det undantaget som bekräftar regeln – regeln om att Ratchet seriöst sparkar röv, för att översätta ett passande uttryck till fulsvenska. Eller för att nämna ytterligare en låt: In for the Kill, en midtempotuggande funk som i sällskap av On the Regular både är bäst på albumet och presenterar Shamirs enkla och ödmjuka kaxighet.
Ratchet kanske inte landade exakt där många förväntade sig när On the Regular damp ner i höstas som om den vore Azealia Banks uppföljare till 212, men det är ett rädslolöst album som sysslar med just det som folk i mest är rädda förr: att vara sig själv hela vägen in på skelettet. Shamir är en gnistrande urban våt dröm på en musikscen där han välter det allra mesta utan att ens försöka. Han vill ju bara ha kul. Och ärligt talat, vad mer behövs?