ShitKid
[DETENTION]

10 maj, 2019
Recension av Moa Björkman
5

Sveriges största skitunge är tillbaka för att himla med ögonen i skolbänken. Tänk amerikansk chick flick från tidigt 2000-tal så är estetiken spikad. Tänk sen på att den nonchalanta (filmen själv skulle säga bitchiga) tjejen längst bak i klassen tuggar tuggummi med öppen mun och du är där. Hade det varit Jack Blacks School of Rock från samma era som det gällde, har en sak från lektionerna fastnat: ”If you wanna rock, you gotta break the rules”. Det, och estetiken då. Inte för att ShitKid, numera duo, någonsin brytt sig om regler. I alla fall inte regler som töntiga vuxna (tusen utropstecken och arg emoji) bestämt.

Sedan den första singeln kom år 2016 har ShitKid, då som endast Åsa Söderqvist, gjort sig ett namn på att inte bry sig ett jävla skit. Skräpig lo-fi, i den mest positiva av bemärkelser, av trummaskiner och rock som är lika mycket sovrum som garage gjorde att hon ett år senare kallades för Sveriges konstigaste artist av Bandcamp. Några EP:s och debutalbumet Fish senare var det ingen som ifrågasatte den saken.

[DETENTION] går ShitKid från soloprojekt till att vara inspelat med fullt band och rättar sig i det utdöende ledet av ivrig, tonårsängslig pop-punk i ”ingen förstår mig”-stil. Det låter som allt man blev retad för att tycka om i högstadiet, vilket förmodligen är meningen. Helt plötsligt finns band som Sum 41 och Good Charlotte nära till hands, från att ha varit nästan helt utraderade från medvetandet. Om det finns några emos kvar på skolinstitutionerna i landet lär de snart ha plattan på repeat, med den enda skillnaden från typ 2008 att ingen har mp3-spelare längre. Gräv fram er gamla merch från källarförrådet!

Det inledande ”Stole my teacher’s cigarettes / found them in her purse / went out during math class / to smoke them in the girl’s room” ramar in Söderqvists nya högstadie-alter ego och fortsätter i en konceptskiva om den tiden. Hon har ångest över skolbalen, surar på rummet och är trött på vuxna som inte fattar någonting (nej mamma det är inte en fas!!!). På albumets bästa låt, SuMmEr BrEaK, får vi veta att inte ens sommarlovet är kul när man saknar killen i skolan så mycket. Det är alla amerikanska ungdomsserier utspelade på samma gång. Det är tyvärr också det som gör att det aldrig blir särskilt intressant.

Det stökiga och överraskande som gett ShitKid sitt namn går bara att skymta. Nu klär sig Söderqvist i stället i rollen som skitunge men glömmer musiken på vägen, med ett album med tydlig riktning men som aldrig lyfter som resultat. Ramen är så pass tydlig att genreöverskridandet och gränslösheten från tidigare släpp är borta. Ironiskt med tanke på temat, kan man tycka. Titeln som Sveriges konstigaste artist suddas ut, medan målet att gestalta tonårsångest lyckas fint. Jag saknar det tidigare.

[DETENTION] är lite för platt, stundtals till och med tråkig. Däremot är det en fullt duglig hyllning till en svunnen, men oj så brännande, tid. För att vara ett album om en upprorisk tonåring är musiken provocerande tillrättalagd. ShitKid får helt enkelt slutbetyget godkänt – för högre behöver det vara både välutvecklat och nyanserat.

Skivbolag: PNKSLM Recordings

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1427 [name] => ShitKid [slug] => shitkid [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1428 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 17 [filter] => raw ) )